VISST…
… är det så att (S), (MP) och (FP) har mer gemensamt än någon annan trovärdig "nästan 50%"-gruppering man kan sätta ihop av partier i Sverige. Även om jag inte tycker något vidare bra om liberalismen som ideologi, så leder en någorlunda socialliberal tolkning av den till i stort sett samma politik som den en verklighetsanpassad socialdemokrati hamnar i. Lägg därtill (MP) som i höger-vänster dimensionen redan ligger ungefär där de två andra möts och du får en spänning i praktisk politik som är mycket mindre än den mellan (FP) och (KD) eller mellan (S)/(MP) och (V).
Ändå varken tror jag på, eller förespråkar jag ett sådant alternativ.
Visst. Det hade varit jätteskönt att kunna använda samarbetet med (FP) som ursäkt för att kunna hålla tillbaka "traditionalisterna" inom (S) för att på det viset kunna föra en mer verklighetsförankrad politik.
Visst. Det hade varit bra för Sverige med en miljömedveten mittenpolitik med en väl avvägd mix mellan individ och kollektiv, mellan trygg insikt om de strukturer som skapar hinder för kvinnor, arbetare och invandrare och en insikt om de ekonomiskt egoistiska drivkrafter som behövs som en motor för att driva landet framåt.
Visst. Det hade varit bra att redan nu skapa grunden för det liberala block som kommer att stå på den ena sidan då den politiska skiljelinjen ändras i svensk politik till att handla mer om värdefrågor än om ekonomiska höger/vänster frågor.
Visst. Det hade varit skönt för oss mittenväljare att slippa välja mellan att stödja pseudo-nyliberaler och mörkerkonservativa å ena sidan eller på att rösta in kommunister i regeringen å den andra.
MEN…
… jag tror att en vital demokrati är viktig, mycket viktig. Människor måste känna att de väljer mellan tydliga alternativ, och att det spelar en roll vilket av dessa alternativ man väljer att rösta på. Om man har ett mittenalternativ som blir regeringsalternativet nästan oavsett valutgång då blir det inte så. Då spelar det ingen roll hur man röstar, och då kan man alltid skylla ifrån sig när det fattas politiska beslut man inte gillar.
Jag tror att det är viktigt att väljarna tar ansvar för hur de röstar. Man kan då inte skylla på politikerna utan man måste vända sig till sig själv och tänka att jag har ju faktiskt röstat fram den här regeringen.
I värsta fall tvingar en mittenregering folk att dras mot radikalerna för att kunna protestera. Detta ser vi redan med (SD) och vi såg det med Ny demokrati, men jag tror att risken för denna typ av partier blir större om man har en mittenregering. Även moderaterna och vänstern är ju radikala i ett mittenperspektiv, och jag vill ju inte att folk skall rösta på dem heller.
SÅ…
… jag tror att vi mittenväljare får fortsätta våndas över att rösta in gamla kommunister i regeringen, eller om man är på den andra sidan, över att tvingas samarbeta med moderata skattesänkardogmatiker eller krisdemokratiska abortmotståndare.
tisdag 1 december 2009
Man börjar bli gammal
Fan vad jag är gammal… jag blir upprörd när jag ser unga människor fyllas med sprit och sedan filmas när de har sex i TV. (Nej, jag har inte sett paradise hotel, men jag såg en trailer där täcket guppade och man hörde hur det unga paret försökte försena hans utlösning.)
Visst, det är "vuxna" människor som får bestämma över sina egna liv och kroppar.
Visst, det är kanske inte värre att man får se ett täcke guppa än att man får veta att det har haft sex.
Visst, det är ingenting fel med att man har sex om det sker ömsesidigt och frivilligt.
Men ändå…
Jag har inga moraliska problem med att man har sex på fyllan, och jag har inga synpunkter på med vem eller hur man har det. Det som stör mig är produktionsbolagets exploatering av unga människor (eller rättare det jag tolkar som en exploatering). Vi hamnar tillbaks i den eviga frågan om vad ordet frivillig egentligen betyder. Är det verkligen så att dessa personer VILL vara med i detta sammanhang, eller är det så att produktionsbolagen hämningslöst spelar på deras längtan efter kändisskapet och därmed lurar dem att delta i något "de egentligen inte vill".
Man kan diskutera detta tills man dör, och den trögrörliga systemsossen i mig kommer aldrig att komma till ro med denna typ av fenomen. Men till slut kommer jag att tvingas inse att så länge man inte drivs att skada sig själv eller andra, fysiskt, mentalt eller ekonomiskt, så måste man tillåta denna typ av fenomen. Vi som känner oss förtvivlade över att någon vill vara med om detta och kanske ännu mer deprimerade över att någon kommer att vilja se det, vi får helt enkelt lägga vår röst med fjärrkontrollen och titta på någonting annat. För alla vet ju att man bli en mycket bättre människa av att titta på CSI.
Visst, det är "vuxna" människor som får bestämma över sina egna liv och kroppar.
Visst, det är kanske inte värre att man får se ett täcke guppa än att man får veta att det har haft sex.
Visst, det är ingenting fel med att man har sex om det sker ömsesidigt och frivilligt.
Men ändå…
Jag har inga moraliska problem med att man har sex på fyllan, och jag har inga synpunkter på med vem eller hur man har det. Det som stör mig är produktionsbolagets exploatering av unga människor (eller rättare det jag tolkar som en exploatering). Vi hamnar tillbaks i den eviga frågan om vad ordet frivillig egentligen betyder. Är det verkligen så att dessa personer VILL vara med i detta sammanhang, eller är det så att produktionsbolagen hämningslöst spelar på deras längtan efter kändisskapet och därmed lurar dem att delta i något "de egentligen inte vill".
Man kan diskutera detta tills man dör, och den trögrörliga systemsossen i mig kommer aldrig att komma till ro med denna typ av fenomen. Men till slut kommer jag att tvingas inse att så länge man inte drivs att skada sig själv eller andra, fysiskt, mentalt eller ekonomiskt, så måste man tillåta denna typ av fenomen. Vi som känner oss förtvivlade över att någon vill vara med om detta och kanske ännu mer deprimerade över att någon kommer att vilja se det, vi får helt enkelt lägga vår röst med fjärrkontrollen och titta på någonting annat. För alla vet ju att man bli en mycket bättre människa av att titta på CSI.
fredag 30 oktober 2009
Att hantera SD
Vad betyder det att fullständigt ta avstånd ifrån SD på det sätt som riksdagspartierna nu verkar tävla om att göra?
Jag gillar inte Sverigedemokraterna. Jag blir ledsen av deras människosyn och jag tycker att de är oerhört magra vad gäller frågor som inte går att grunda i rädslan för det man inte riktigt förstår.
Jag skulle bli jätteglad om SD inte kom in i riksdagen. Jag skulle bli glad eftersom det skulle visa att det svenska folket inte är så främlingsfientliga som opinionssiffrorna antyder. Jag skulle bli glad eftersom det skulle innebära att vi slipper det parlamentariska kaos som annars skulle bli fallet. Jag skulle bli glad därför att ett av de partier vars politik jag ogillar skulle misslyckas.
Men, med detta sagt, vad tycker jag att man skall göra om de faktiskt kommer in? Hur skall vi behandla ett parti som mer än 4% av alla röstande svenskar har valt att ge sin röst? Jag tycker att man skall behandla dem som alla andra partier.
Så vad betyder då det? Ja, ta exemplen KD och M. S håller inte med M om de stora ekonomiska frågorna, och alltså motarbetar vi dem så mycket vi kan när det gäller dessa. Lika så samarbetar vi inte med KD när det gäller familjepolitiken, eftersom vi tycker att de har väldigt knasiga idéer där. Totalt sett är skillnaderna mellan S och M så stora att vi inte samarbetar i principiella frågor.
Men det innebär inte att vi aldrig samarbetar. Jag kan tänka mig att man ute i utskotten samarbetar med Moderaterna i en massa frågor. Sådant som inte är av ideologisk natur, utan som handlar om att praktiskt styra riket, och där alla partier kan vara överens. Ibland kan det finnas frågor som är lite obekväma men där de två statsbärande partierna (för vi får nog börja räkna M dit) får ta sitt ansvar och gå emot populismen. I det praktiska arbetet jobbar vi alltså ibland tillsammans med M och till och med KD.
Men om det sitter en Sverigedemokrat i ett utskott, skall då sossarna i det utskottet rösta tvärt emot honom i alla frågor utan att göra en egen bedömning? Om man i en fråga kan få en majoritet för sin linje om man får SD på sin sida, skall man då hellre övertyga SD-politikerna att rösta mot S förslag så att man kan förlora med rent samvete?
Jag tror inte att det fungerar att jobba på det sättet!
Tänk om vi hamnar i en situation där vi (S+MP+V) får fler mandat än alliansen, men där SD blir vågmästare. Betyder Monas uttalande att vi inte skall rösta för ett misstroende mot regeringen Reinfeldt om SD gör det?
Jag tror att vi målar in oss i ett hörn av iver att locka M att göra det samma. Jag tror att vi lockar människor att rösta på SD när vi gör dem till martyrer på det här sättet. Jag tror att det är bättre att bemöta deras politik på de arenor där de lyckas framföra den. Jag tror att vi skall tydliggöra vilka delar av deras politik vi aldrig kommer att stöda (eftersom vi tycker annorlunda). Jag tycker att vi skall vara tydliga med att vi aldrig kommer att köpslå med dem om att stödja deras politik även om de stödjer vår. Men att helt vägra alla former av aktivt eller passivt samröre, det förstår jag inte ens vad det betyder.
Jag gillar inte Sverigedemokraterna. Jag blir ledsen av deras människosyn och jag tycker att de är oerhört magra vad gäller frågor som inte går att grunda i rädslan för det man inte riktigt förstår.
Jag skulle bli jätteglad om SD inte kom in i riksdagen. Jag skulle bli glad eftersom det skulle visa att det svenska folket inte är så främlingsfientliga som opinionssiffrorna antyder. Jag skulle bli glad eftersom det skulle innebära att vi slipper det parlamentariska kaos som annars skulle bli fallet. Jag skulle bli glad därför att ett av de partier vars politik jag ogillar skulle misslyckas.
Men, med detta sagt, vad tycker jag att man skall göra om de faktiskt kommer in? Hur skall vi behandla ett parti som mer än 4% av alla röstande svenskar har valt att ge sin röst? Jag tycker att man skall behandla dem som alla andra partier.
Så vad betyder då det? Ja, ta exemplen KD och M. S håller inte med M om de stora ekonomiska frågorna, och alltså motarbetar vi dem så mycket vi kan när det gäller dessa. Lika så samarbetar vi inte med KD när det gäller familjepolitiken, eftersom vi tycker att de har väldigt knasiga idéer där. Totalt sett är skillnaderna mellan S och M så stora att vi inte samarbetar i principiella frågor.
Men det innebär inte att vi aldrig samarbetar. Jag kan tänka mig att man ute i utskotten samarbetar med Moderaterna i en massa frågor. Sådant som inte är av ideologisk natur, utan som handlar om att praktiskt styra riket, och där alla partier kan vara överens. Ibland kan det finnas frågor som är lite obekväma men där de två statsbärande partierna (för vi får nog börja räkna M dit) får ta sitt ansvar och gå emot populismen. I det praktiska arbetet jobbar vi alltså ibland tillsammans med M och till och med KD.
Men om det sitter en Sverigedemokrat i ett utskott, skall då sossarna i det utskottet rösta tvärt emot honom i alla frågor utan att göra en egen bedömning? Om man i en fråga kan få en majoritet för sin linje om man får SD på sin sida, skall man då hellre övertyga SD-politikerna att rösta mot S förslag så att man kan förlora med rent samvete?
Jag tror inte att det fungerar att jobba på det sättet!
Tänk om vi hamnar i en situation där vi (S+MP+V) får fler mandat än alliansen, men där SD blir vågmästare. Betyder Monas uttalande att vi inte skall rösta för ett misstroende mot regeringen Reinfeldt om SD gör det?
Jag tror att vi målar in oss i ett hörn av iver att locka M att göra det samma. Jag tror att vi lockar människor att rösta på SD när vi gör dem till martyrer på det här sättet. Jag tror att det är bättre att bemöta deras politik på de arenor där de lyckas framföra den. Jag tror att vi skall tydliggöra vilka delar av deras politik vi aldrig kommer att stöda (eftersom vi tycker annorlunda). Jag tycker att vi skall vara tydliga med att vi aldrig kommer att köpslå med dem om att stödja deras politik även om de stödjer vår. Men att helt vägra alla former av aktivt eller passivt samröre, det förstår jag inte ens vad det betyder.
måndag 21 september 2009
Valfrihet
Välja vårdcentral, välja försäkringsbolag, välja pensionsfonder, välja tågbolag, välja elbolag, välja skola, välja bank, välja, välja, välja...
Kan vi verkligen bli lyckligare av att välja hela tiden? Svaret är hur enkelt som helst, men för de som inte känner det i ryggraden bjuder jag (eller snarare TED) på dessa pärlor:
http://www.ted.com/talks/dan_ariely_asks_are_we_in_control_of_our_own_decisions.html
http://www.ted.com/talks/barry_schwartz_on_the_paradox_of_choice.html
http://www.ted.com/talks/dan_gilbert_asks_why_are_we_happy.html
Förr eller senare kommer vi att förstå oss även i detta avseende och då kommer liberalismen att dö!
Kan vi verkligen bli lyckligare av att välja hela tiden? Svaret är hur enkelt som helst, men för de som inte känner det i ryggraden bjuder jag (eller snarare TED) på dessa pärlor:
http://www.ted.com/talks/dan_ariely_asks_are_we_in_control_of_our_own_decisions.html
http://www.ted.com/talks/barry_schwartz_on_the_paradox_of_choice.html
http://www.ted.com/talks/dan_gilbert_asks_why_are_we_happy.html
Förr eller senare kommer vi att förstå oss även i detta avseende och då kommer liberalismen att dö!
fredag 11 september 2009
Tragiskt försvar av förtrycket
Reaktion på: http://newsmill.se/artikel/2009/09/10/myrdal-om-kina
Det finns en tendens hos liberala och konservativa debattörer att inte kunna se någonting positivt i någonting som människor gjort tillsammans. Kollektiva eller offentliga lösningar sablas ryggradsmässigt ner utan djupare analys. Detta är lite sorgligt.
Men vänsterns systematiska oförmåga att ta avstånd från vidrigheter som diktaturen med automatik alltid verkar föra med sig är inte en tendens, det verkar snarare vara ett raison-d'être för delar av vänstern. Man kan inte försvara övergrepp och folkmord bara för att de utfördes i folkets namn. Gör man det blir man en medlöpare till brott som inte på något sätt kan anses vara bättre än de Hitler utsatte mänskligheten för.
Visst är tanken på ett folk som reser sig under ett förtryck, och som tillsammans skapar ett folkets paradis på jorden, en vacker tanke. Men man måste orka se förbi det man skulle vilja att Sovjet, Kina, Kampuchea, Nordkorea, Kuba, Östtyskland, etc. etc. hade kunnat vara, och istället se det som dessa kommunistiska experiment faktiskt blev. Om man orkar göra det så tvingas man inse att det i samtliga dessa fall är så att vidrigheterna på intet sätt har gått att motivera med de resultat som uppnåtts.
När man läser det som presterats av denne författare under de senaste dagarna på detta forum så känner man att det vore värdigare för honom att bara sluta skriva, men det får väl vara hans ensak kan jag tänka. Viktigare är som nämnts ovan hur dagens politiker ställer sig till det här skrivna. Det vore befriande om Lars Ohly med flera av hans partikamrater ville stämma in i ett tydligt fördömande av brott mot människors demokratiska rättigheter oavsett vilken ideologi de motiveras av!
Det finns en tendens hos liberala och konservativa debattörer att inte kunna se någonting positivt i någonting som människor gjort tillsammans. Kollektiva eller offentliga lösningar sablas ryggradsmässigt ner utan djupare analys. Detta är lite sorgligt.
Men vänsterns systematiska oförmåga att ta avstånd från vidrigheter som diktaturen med automatik alltid verkar föra med sig är inte en tendens, det verkar snarare vara ett raison-d'être för delar av vänstern. Man kan inte försvara övergrepp och folkmord bara för att de utfördes i folkets namn. Gör man det blir man en medlöpare till brott som inte på något sätt kan anses vara bättre än de Hitler utsatte mänskligheten för.
Visst är tanken på ett folk som reser sig under ett förtryck, och som tillsammans skapar ett folkets paradis på jorden, en vacker tanke. Men man måste orka se förbi det man skulle vilja att Sovjet, Kina, Kampuchea, Nordkorea, Kuba, Östtyskland, etc. etc. hade kunnat vara, och istället se det som dessa kommunistiska experiment faktiskt blev. Om man orkar göra det så tvingas man inse att det i samtliga dessa fall är så att vidrigheterna på intet sätt har gått att motivera med de resultat som uppnåtts.
När man läser det som presterats av denne författare under de senaste dagarna på detta forum så känner man att det vore värdigare för honom att bara sluta skriva, men det får väl vara hans ensak kan jag tänka. Viktigare är som nämnts ovan hur dagens politiker ställer sig till det här skrivna. Det vore befriande om Lars Ohly med flera av hans partikamrater ville stämma in i ett tydligt fördömande av brott mot människors demokratiska rättigheter oavsett vilken ideologi de motiveras av!
fredag 4 september 2009
Mer muller ur ledens djup
Det bubblar lite i de socialdemokratiska leden, och det är en bra sak. Själv har jag slutat gå på möten sedan länge, och jag försöker varje dag hindra mig själv från att tänka på hur det vore att sluta identifiera sig som socialdemokrat. Att vara socialdemokrat är dock en rock man inte tar av sig hur som helst. Det finns en känsla av lojalitet med gamla partikamrater och med partiet i sig, med pappas beundran av Olof Palme och med känslan av att vara med i den rörelse som skapat det samhälle man älskar att vara kritisk mot.
Jag tror att det är den våndan som många av oss känner, och det är den som ger sig uttryck ibland annat Rebellas rapport "Socialdemokratin – från EP-valet in i framtiden". (Rebella är för övrigt ett ruskigt bra namn på ett feministiskt nätverk socialdemokrater!)
Jag läser först igenom rapporten lite snabbt, och jag nickar och hummar instämmande. Skönt att någon vågar ta bladet ifrån munnen hinner jag tänka. Men när jag tänker efter så har det bladet tagits från ganska många munnar de senaste åren, och även om det förtjänar att sägas om och om igen så saknar jag beskrivningen av alternativet.
Större delen av Rebellas rapport bygger på intern kritik av partiorganisationen. Den kritiken känner jag igen mig i, och marginalen fylls snabbt av "klokt" och "sant". Partiets organisation får sig en rejäl känga, i stora stycken helt välförtjänt. Men eftersom jag ofta kritiserat Mona för att vara för lite ledare och för mycket lyssnare så kan jag nog ställa mig frågande inför hur detta breddade medlemsinflytande skulle gå till. Man får vara försiktig när man själv vill ha mer inflytande och därför skriker efter medlemsinflytande, för det finns ganska många knäppgökar även i vårt parti vars åsikter jag självklart får finna mig i att höra, men som jag inte vill se omvandlade till partilinje. Skriket efter inflytande för alla döljer ibland, tror jag, egentligen ett skrik efter att just mina åsikter skall bli hörda.
Rebella efterlyser också en ärligare debatt partierna emellan, och man menar att socialdemokratin inte håller måttet här. Om detta håller jag med så att jag vill skrika ut meningar som "många väljare har tröttnat på att partierna talar illa om varandra istället för att berätta om vad de själva vill", eller "…slagorden på partiets valaffischer kom ifrån ingenstans, utan förankring i de egna leden".
Jag är övertygad om att den politiska debatten måste hitta ett klimat där man diskuterar förslag på åtgärder, och motiverar dessa med vad man tycker ideologiskt och vad man tror att de skulle få för effekt. Partierna skall föra en diskussion där målet är att redogöra för sin politik så att väljarna sedan kan göra sitt val mellan väl belysta alternativ. Här tycker jag dessvärre att moderaterna är mycket duktigare än vad socialdemokraterna är. De tror på sin politik, och de tror på att väljarna håller med dem. (Visst finns det en skvätt ulv i fårakläder också, men mindre än vi på andra sidan vill göra gällande.)
Det som känns lite tråkigt är att Rebellas skrift inte går före och visar exempel på hur man kan föreslå åtgärder och motivera dem ideologiskt såväl som verklighetsförankrat. Man förstår att Rebella nog är motståndare till privatiseringar, skattesänkningar och avregleringar, men något konkret förslag på vad man skulle göra istället vare sig presenteras eller motiveras.
Rebella faller därför lite i den grop de själva pekar på. Nu förstår jag att det är svårt att formulera verklighetsförankrade förslag till hur man skulle kunna göra vården effektivare utan att dela ut den till vinstdrivande aktörer, men det måste väl finnas någon som vågar försöka, annars har vi ju förlorat! Att bara säga "[e]n vinstdrivande verksamhet är inte automatiskt bättre än en som drivs i offentlig regi" är förvisso klokt. Men det väljaren, som inte kommit fram i telefon till sin vårdcentral på tio år, vill veta är nog HUR man skall göra den offentligt drivna vården effektiv, inte att det kanske går.
Den otäcka känsla som blir starkare för var gång jag läser välformulerad och kärleksfull intern kritik mot vår egen politik, utan att det framförs konkreta förslag på vad man skulle göra istället, är att det inte finns något bra alternativ. Tänk om det är så förskräckligt att det inte går att göra offentligt driven vård effektiv nog att konkurrera med vinstdrivande alternativ. Tänk om den enda drivkraft som kan få människor att göra sitt bästa faktiskt är att de får mer betalt. Tänk om sänkta skatter och större klyftor faktiskt leder till att alla får det bättre. Tänk om vi har fel…
Jag vägrar dock tro att det är så. Jag VILL tro på allas lika värde, både vad gäller rätten till vård, utbildning och omsorg, men också en rimlig fördelning av mindre viktiga saker som att kunna åka på utlandssemester, köpa platt-TV eller äta oxfilé. Jag VILL tro på att det är möjligt att föra en politik som både skapar värde OCH som fördelar det rimligt jämt till alla som är med och skapar det. Därför fortsätter jag kasta mig över rapporter som Rebellas, för någon gång kommer någon av dem att innehålla Alternativet, den nya politik som kommer att skapa rättvisa och frihet för människorna under det 21a århundradet!
Och tänk vad mysigt det vore om man själv kunde få vara en del av denna nya insiktsprocess. Synd bara att det är lika tomt i mitt huvud som det verkar vara i andras när det gäller att hitta nästa hundra års socialdemokratiska politik…
Jag tror att det är den våndan som många av oss känner, och det är den som ger sig uttryck ibland annat Rebellas rapport "Socialdemokratin – från EP-valet in i framtiden". (Rebella är för övrigt ett ruskigt bra namn på ett feministiskt nätverk socialdemokrater!)
Jag läser först igenom rapporten lite snabbt, och jag nickar och hummar instämmande. Skönt att någon vågar ta bladet ifrån munnen hinner jag tänka. Men när jag tänker efter så har det bladet tagits från ganska många munnar de senaste åren, och även om det förtjänar att sägas om och om igen så saknar jag beskrivningen av alternativet.
Större delen av Rebellas rapport bygger på intern kritik av partiorganisationen. Den kritiken känner jag igen mig i, och marginalen fylls snabbt av "klokt" och "sant". Partiets organisation får sig en rejäl känga, i stora stycken helt välförtjänt. Men eftersom jag ofta kritiserat Mona för att vara för lite ledare och för mycket lyssnare så kan jag nog ställa mig frågande inför hur detta breddade medlemsinflytande skulle gå till. Man får vara försiktig när man själv vill ha mer inflytande och därför skriker efter medlemsinflytande, för det finns ganska många knäppgökar även i vårt parti vars åsikter jag självklart får finna mig i att höra, men som jag inte vill se omvandlade till partilinje. Skriket efter inflytande för alla döljer ibland, tror jag, egentligen ett skrik efter att just mina åsikter skall bli hörda.
Rebella efterlyser också en ärligare debatt partierna emellan, och man menar att socialdemokratin inte håller måttet här. Om detta håller jag med så att jag vill skrika ut meningar som "många väljare har tröttnat på att partierna talar illa om varandra istället för att berätta om vad de själva vill", eller "…slagorden på partiets valaffischer kom ifrån ingenstans, utan förankring i de egna leden".
Jag är övertygad om att den politiska debatten måste hitta ett klimat där man diskuterar förslag på åtgärder, och motiverar dessa med vad man tycker ideologiskt och vad man tror att de skulle få för effekt. Partierna skall föra en diskussion där målet är att redogöra för sin politik så att väljarna sedan kan göra sitt val mellan väl belysta alternativ. Här tycker jag dessvärre att moderaterna är mycket duktigare än vad socialdemokraterna är. De tror på sin politik, och de tror på att väljarna håller med dem. (Visst finns det en skvätt ulv i fårakläder också, men mindre än vi på andra sidan vill göra gällande.)
Det som känns lite tråkigt är att Rebellas skrift inte går före och visar exempel på hur man kan föreslå åtgärder och motivera dem ideologiskt såväl som verklighetsförankrat. Man förstår att Rebella nog är motståndare till privatiseringar, skattesänkningar och avregleringar, men något konkret förslag på vad man skulle göra istället vare sig presenteras eller motiveras.
Rebella faller därför lite i den grop de själva pekar på. Nu förstår jag att det är svårt att formulera verklighetsförankrade förslag till hur man skulle kunna göra vården effektivare utan att dela ut den till vinstdrivande aktörer, men det måste väl finnas någon som vågar försöka, annars har vi ju förlorat! Att bara säga "[e]n vinstdrivande verksamhet är inte automatiskt bättre än en som drivs i offentlig regi" är förvisso klokt. Men det väljaren, som inte kommit fram i telefon till sin vårdcentral på tio år, vill veta är nog HUR man skall göra den offentligt drivna vården effektiv, inte att det kanske går.
Den otäcka känsla som blir starkare för var gång jag läser välformulerad och kärleksfull intern kritik mot vår egen politik, utan att det framförs konkreta förslag på vad man skulle göra istället, är att det inte finns något bra alternativ. Tänk om det är så förskräckligt att det inte går att göra offentligt driven vård effektiv nog att konkurrera med vinstdrivande alternativ. Tänk om den enda drivkraft som kan få människor att göra sitt bästa faktiskt är att de får mer betalt. Tänk om sänkta skatter och större klyftor faktiskt leder till att alla får det bättre. Tänk om vi har fel…
Jag vägrar dock tro att det är så. Jag VILL tro på allas lika värde, både vad gäller rätten till vård, utbildning och omsorg, men också en rimlig fördelning av mindre viktiga saker som att kunna åka på utlandssemester, köpa platt-TV eller äta oxfilé. Jag VILL tro på att det är möjligt att föra en politik som både skapar värde OCH som fördelar det rimligt jämt till alla som är med och skapar det. Därför fortsätter jag kasta mig över rapporter som Rebellas, för någon gång kommer någon av dem att innehålla Alternativet, den nya politik som kommer att skapa rättvisa och frihet för människorna under det 21a århundradet!
Och tänk vad mysigt det vore om man själv kunde få vara en del av denna nya insiktsprocess. Synd bara att det är lika tomt i mitt huvud som det verkar vara i andras när det gäller att hitta nästa hundra års socialdemokratiska politik…
fredag 24 juli 2009
Nya politiska landskap
Jag har länge haft en aning om att vi även i Sverige kommer att få en förflyttad skiljelinje i politiken. Efter sjutio år av fackligt-socialdemokratiskt maktinnehav i Sverige är det väl naturligt att gränslinjen i politiken går mellan socialister och socialt liberala å ena sidan och konservativa och mer marknadsliberala å den andra. Det finns tillräckligt mycket socialistiska eller åtminstone radikala ambitioner kvar i socialdemokratin för att skrämma många liberaler i armarna på de konservativa.
Men jag tror att vi håller på att se en svängning här. Tittar man i socialdemokraternas och miljöpartiets väljargrupper så hittar man många med ganska liberala idéer. Det handlar då inte om en marknadsliberal eller nyliberal grupp, utan om de som tror på en reglerad marknadsekonomi eftersom de inser att denna trots allt är det ända alternativet. Denna grupp är liberal på så vis att de tror på individens rätt att själv bestämma vem man vill älska (och med), om man vill bära ett barn, om man vill tro och i så fall på vad och kanske också på individens rätt att rösta på sitt statsöverhuvud.
I takt med att globaliseringen krymper utrymmet för den ekonomiska politiken, och i takt med att även borgerligheten till stor del insett värdet av en offentlig sektor som garanterar en rimlig sjukvård, utbildning och omsorg åt alla, så kommer det att vara andra frågor som delar det politiska fältet, och detta kommer att locka fram nya allianser. Jag tror att dessa nya frågor kommer att tvinga fram ett nytt politiskt landskap.
En väg vore att vi får ett startfält som mer liknar det amerikanska. Vi kommer att få ett högerblock bestående av konservativa och marknadsliberala och ett liberalt block bestående av miljömedvetna socialliberaler med en stark tro på förnuftet och människans rätt att misslyckas och ändå få vara med. Självklart kommer det sedan inom dessa block att finnas tydliga skillnader (precis som det finns skillnader inom dagens block, allianser på båda sidor till trots).
Kanske skulle ett upplyftande av "värdefrågorna" kunna tvinga fram tre block med vänstersossar och vänsterpartister i ett vänsterblock, liberalare sossar och liberaler i ett mittenblock och konservativa i ett högerblock. Var de mer extremt marknadsliberala skulle placera sig i en sådan värld vet jag inte, men de konservativas fallenhet åt ekonomisk laissez-faire politik skulle kanske trots allt göra att de hamnar i högerblocket (så ser det ju ut i de flesta länder). Av demokratiska skäl vore det i ett sådant landskap bra med mer än tre partier, annars riskerar det grönt liberala/socialliberala i mitten att få en för självklar maktställning och det är inte bra för någon politisk gruppering (inte ens om de har rätt).
För det andra av dessa scenarion är splittringen av socialdemokratin en förutsättning, och det skall bli intressant att se hur denna kommer att gå till, eller om det ändå blir sammanhållningen inom (S) som förhindrar framväxten av ett modernare politiskt landskap.
politik
Men jag tror att vi håller på att se en svängning här. Tittar man i socialdemokraternas och miljöpartiets väljargrupper så hittar man många med ganska liberala idéer. Det handlar då inte om en marknadsliberal eller nyliberal grupp, utan om de som tror på en reglerad marknadsekonomi eftersom de inser att denna trots allt är det ända alternativet. Denna grupp är liberal på så vis att de tror på individens rätt att själv bestämma vem man vill älska (och med), om man vill bära ett barn, om man vill tro och i så fall på vad och kanske också på individens rätt att rösta på sitt statsöverhuvud.
I takt med att globaliseringen krymper utrymmet för den ekonomiska politiken, och i takt med att även borgerligheten till stor del insett värdet av en offentlig sektor som garanterar en rimlig sjukvård, utbildning och omsorg åt alla, så kommer det att vara andra frågor som delar det politiska fältet, och detta kommer att locka fram nya allianser. Jag tror att dessa nya frågor kommer att tvinga fram ett nytt politiskt landskap.
En väg vore att vi får ett startfält som mer liknar det amerikanska. Vi kommer att få ett högerblock bestående av konservativa och marknadsliberala och ett liberalt block bestående av miljömedvetna socialliberaler med en stark tro på förnuftet och människans rätt att misslyckas och ändå få vara med. Självklart kommer det sedan inom dessa block att finnas tydliga skillnader (precis som det finns skillnader inom dagens block, allianser på båda sidor till trots).
Kanske skulle ett upplyftande av "värdefrågorna" kunna tvinga fram tre block med vänstersossar och vänsterpartister i ett vänsterblock, liberalare sossar och liberaler i ett mittenblock och konservativa i ett högerblock. Var de mer extremt marknadsliberala skulle placera sig i en sådan värld vet jag inte, men de konservativas fallenhet åt ekonomisk laissez-faire politik skulle kanske trots allt göra att de hamnar i högerblocket (så ser det ju ut i de flesta länder). Av demokratiska skäl vore det i ett sådant landskap bra med mer än tre partier, annars riskerar det grönt liberala/socialliberala i mitten att få en för självklar maktställning och det är inte bra för någon politisk gruppering (inte ens om de har rätt).
För det andra av dessa scenarion är splittringen av socialdemokratin en förutsättning, och det skall bli intressant att se hur denna kommer att gå till, eller om det ändå blir sammanhållningen inom (S) som förhindrar framväxten av ett modernare politiskt landskap.
politik
torsdag 23 juli 2009
Moralism
Kommenterat under:
http://newsmill.se/artikel/2009/07/21/internet-innebar-slutet-pa-moralisternas-tyranni (http://newsmill.se/trackback/9057)
Det finns en tendens bland vissa människor att tycka illa om sådant som de inte själva förstår. Man drömmer sig tillbaka till ett samhälle då vi var överens om vad som var brukligt och vad som inte var det, och man vill återskapa detta samhälle under parollen moral (varför inte specificerad som kristen moral?).
Tänk om alla kunde vara lite mer som morbror Vernon, Claire Wellington och Mayor Big Bob. Tänk om vi kunde slippa tänka, slippa ifrågasätta, slippa bryta åsikter i debatt med oliktänkande. Då skulle jag ju slippa se bögar, flator, horor, hucklekärringar, jazzmusikanter, lättklädda flickor och sminkade män vart jag såg. Jag skulle kunna få fortsätta leva i en värld som inte hela tiden provocerade mina sinnen med sådant som jag inte kände igen och förstod. Visst skulle det kunna vara enklare om samhället var lite mer strömlinjeformat, men det finns ett antal stora problem med det sättet att tänka.
Det första och viktigaste är att den enes drömvärld leder till den andres fängelse. För om vi alla skall leva efter samma moral, vems moral skall vi ta? Om vi skall välja majoritetens moral så kommer vi att få (och har…) ett samhälle där vissa människor trampas ner och förvägras sin rätt att söka sin lycka där den finns. Min rätt att slippa veta att det finns män som vill älska (eller knulla) med andra män skulle då förhindra (eller försvåra) för män som vill just det att få utlopp för sina drifter och önskemål. Exemplen kan göras oändliga.
Det andra och nästan lika viktiga är att ett samhälle där alla tycker lika dant blir ett rysligt tråkigt samhälle att leva i. Jag är övertygad om att vi människor mår bra av, och behöver, konfronteras med saker vi inte är vana vid. Det är det som håller igång fantasin och kreativiteten. Ett samhälle där alla tycker exakt som jag kan ju kännas lockande ibland, men det skulle vara själsdödande. Ur ett sådant samhälle kommer inga innovationer, inga nya idéer, och ingenting som driver samhället framåt både materiellt och idémässigt.
Jag tycker att denna debatt hela tiden behöver föras. Vi måste skrapa på alla våra invanda förställningar och hela tiden vara på vakt mot regler som vi sätter upp bara för att de är enkla att ha, eller för att de skyler över sådant som vi inte vill tänka på. De samlevnadsregler vi skall slå vakt om och bevara är de som fyller en faktiskt funktion. Vi skall fortsätta fördöma mord därför att min rätt att få slå ihjäl andra inkräktar på andras rätt att få leva. Det finns alltså en anledning att ha en regel (och i detta fallet en lag) mot dråp. Vi skall inte fördöma homosexualitet eftersom två mäns val att ha sex med varandra inte inkräktar på någon annans viktigare rätt.
Sedan är det självklart ingen enkel sak att dra gränsen för när en regel är berättigad utifrån att den skyddar viktigare rättigheter än den kränker, och när det är fråga om moralism. Det är heller ingen självklar sak när en regel skall stanna i etikens värld som en oskriven regel människor emellan och när den skall kodifieras i lag med en rättslig sanktion som uppbackning. Dessutom ser jag inte ett självklart problem med att stifta lag i syfte att långsamt skapa en regel i den allmänna rättsuppfattningen (vad det nu är).
Jag tror att det finns ett par bra riktlinjer för när man är på väg att korsa gränsen till de oberättigade reglernas land. En är att det verkar misstänkt när någon anför gud eller ännu värre bibeln som argument till varför vi skall ha en regel. Om man inte har bättre argument än att något går att tolka på ett visst sätt utifrån en tvåtusen år gammal bok så bör man bli misstänksam. Andra sådana varningssignaler är "så har vi alltid gjort", "det förstår ju alla" och "tänk om alla gjorde så".
Vad gäller prostitutionsfrågan så lämnar jag den utan åtgärd eftersom jag kan den för dåligt (som om det brukar hindra mig…). Jag tycker att man skall vara på sin vakt mot moralism i denna typ av frågor. Om någon frivilligt vill sälja tjänsten oralsex till någon som frivilligt är beredd att betala för denna tjänst så bör det inte vara föremål för samhällets ingripande (så länge skatter och sociala avgifter betalas som reglerat för försäljning av tjänster). Men om någon av något skäl känner sig tvingad att sälja sin kropp, trots att detta upplevs som en enorm kränkning, då skall samhället intervenera och hjälpa vederbörande. Om sedan en sexköpslag är ett verktyg eller ett hinder att hjälpa människor som lever ett ofritt liv, det vet jag inte.
Sedan kan man alltid diskutera ordet frivillighet. Jag "tvingas" ju hjälpa människor med IT-problem för att jag skall kunna sätta mat på bordet till mina barn. Men jag är gammaldags not att tycka att sexuella tjänster för de flesta innebär en grad av förnedring som ingen skall behöva tvingas till, medan det är rimligt att man för sin försörjning tvingas till en lång rad andra former av arbeten.
http://newsmill.se/artikel/2009/07/21/internet-innebar-slutet-pa-moralisternas-tyranni (http://newsmill.se/trackback/9057)
Det finns en tendens bland vissa människor att tycka illa om sådant som de inte själva förstår. Man drömmer sig tillbaka till ett samhälle då vi var överens om vad som var brukligt och vad som inte var det, och man vill återskapa detta samhälle under parollen moral (varför inte specificerad som kristen moral?).
Tänk om alla kunde vara lite mer som morbror Vernon, Claire Wellington och Mayor Big Bob. Tänk om vi kunde slippa tänka, slippa ifrågasätta, slippa bryta åsikter i debatt med oliktänkande. Då skulle jag ju slippa se bögar, flator, horor, hucklekärringar, jazzmusikanter, lättklädda flickor och sminkade män vart jag såg. Jag skulle kunna få fortsätta leva i en värld som inte hela tiden provocerade mina sinnen med sådant som jag inte kände igen och förstod. Visst skulle det kunna vara enklare om samhället var lite mer strömlinjeformat, men det finns ett antal stora problem med det sättet att tänka.
Det första och viktigaste är att den enes drömvärld leder till den andres fängelse. För om vi alla skall leva efter samma moral, vems moral skall vi ta? Om vi skall välja majoritetens moral så kommer vi att få (och har…) ett samhälle där vissa människor trampas ner och förvägras sin rätt att söka sin lycka där den finns. Min rätt att slippa veta att det finns män som vill älska (eller knulla) med andra män skulle då förhindra (eller försvåra) för män som vill just det att få utlopp för sina drifter och önskemål. Exemplen kan göras oändliga.
Det andra och nästan lika viktiga är att ett samhälle där alla tycker lika dant blir ett rysligt tråkigt samhälle att leva i. Jag är övertygad om att vi människor mår bra av, och behöver, konfronteras med saker vi inte är vana vid. Det är det som håller igång fantasin och kreativiteten. Ett samhälle där alla tycker exakt som jag kan ju kännas lockande ibland, men det skulle vara själsdödande. Ur ett sådant samhälle kommer inga innovationer, inga nya idéer, och ingenting som driver samhället framåt både materiellt och idémässigt.
Jag tycker att denna debatt hela tiden behöver föras. Vi måste skrapa på alla våra invanda förställningar och hela tiden vara på vakt mot regler som vi sätter upp bara för att de är enkla att ha, eller för att de skyler över sådant som vi inte vill tänka på. De samlevnadsregler vi skall slå vakt om och bevara är de som fyller en faktiskt funktion. Vi skall fortsätta fördöma mord därför att min rätt att få slå ihjäl andra inkräktar på andras rätt att få leva. Det finns alltså en anledning att ha en regel (och i detta fallet en lag) mot dråp. Vi skall inte fördöma homosexualitet eftersom två mäns val att ha sex med varandra inte inkräktar på någon annans viktigare rätt.
Sedan är det självklart ingen enkel sak att dra gränsen för när en regel är berättigad utifrån att den skyddar viktigare rättigheter än den kränker, och när det är fråga om moralism. Det är heller ingen självklar sak när en regel skall stanna i etikens värld som en oskriven regel människor emellan och när den skall kodifieras i lag med en rättslig sanktion som uppbackning. Dessutom ser jag inte ett självklart problem med att stifta lag i syfte att långsamt skapa en regel i den allmänna rättsuppfattningen (vad det nu är).
Jag tror att det finns ett par bra riktlinjer för när man är på väg att korsa gränsen till de oberättigade reglernas land. En är att det verkar misstänkt när någon anför gud eller ännu värre bibeln som argument till varför vi skall ha en regel. Om man inte har bättre argument än att något går att tolka på ett visst sätt utifrån en tvåtusen år gammal bok så bör man bli misstänksam. Andra sådana varningssignaler är "så har vi alltid gjort", "det förstår ju alla" och "tänk om alla gjorde så".
Vad gäller prostitutionsfrågan så lämnar jag den utan åtgärd eftersom jag kan den för dåligt (som om det brukar hindra mig…). Jag tycker att man skall vara på sin vakt mot moralism i denna typ av frågor. Om någon frivilligt vill sälja tjänsten oralsex till någon som frivilligt är beredd att betala för denna tjänst så bör det inte vara föremål för samhällets ingripande (så länge skatter och sociala avgifter betalas som reglerat för försäljning av tjänster). Men om någon av något skäl känner sig tvingad att sälja sin kropp, trots att detta upplevs som en enorm kränkning, då skall samhället intervenera och hjälpa vederbörande. Om sedan en sexköpslag är ett verktyg eller ett hinder att hjälpa människor som lever ett ofritt liv, det vet jag inte.
Sedan kan man alltid diskutera ordet frivillighet. Jag "tvingas" ju hjälpa människor med IT-problem för att jag skall kunna sätta mat på bordet till mina barn. Men jag är gammaldags not att tycka att sexuella tjänster för de flesta innebär en grad av förnedring som ingen skall behöva tvingas till, medan det är rimligt att man för sin försörjning tvingas till en lång rad andra former av arbeten.
tisdag 23 juni 2009
Att förstå teisterna
http://newsmill.se/artikel/2009/06/20/min-hobby-ar-att-inte-samla-frimarken
Tack för ännu ett bra försök att få teisterna att förstå vad det är att inte tro att det finns en gud.
Vi som inte tror att det finns en gud gör det på samma sätt som vi inte tror att det finns ett spagettimonster i omloppsbana runt jorden. Detta borde vara mycket enkelt att förstå. Ändå förstår uppenbarligen många teister inte detta. Frågan jag ställer mig är varför.
Ateisterna har i inlägg efter inlägg, artikel efter artikel, försökt förklara denna i mitt tycke otroligt lättförståeliga ståndpunkt, och varje gång misslyckas pedagogiken.
Kan det vara så att vi inte förstår vad de troende menar med att de "tror att gud finns"?
Om de menar något annat med "finns" än vad vi gör, så kanske det skulle kunna förklara varför våra geniala metaforer inte biter? Kan det vara att vi bara pratar (skriver) förbi varandra i en icke-dialog?
Jag vet inte. Jag hemfaller lätt åt att tänka att de (=teisterna) inte vill förstå därför att de på ett djupare plan inser det orimliga i det de påstår sig tro, och att en förståelse för ateistiska argument skulle riskera att förstöra deras tro. Men just den positionen omöjliggör en äkta dialog, eftersom den stänger av alla vägar framåt mot ömsesidig förståelse.
Jag försöker därför istället hitta en annan förklaring till varför det skall vara så svårt att få teisterna att förstå ateismen, och jag tänker mig att det kunde börja i att få mig som ateist att förstå teisterna. Men det är svårt, mycket svårt…
Att tro på gud är att alltså att försöka sätta ett namn och en ram kring en obestämd känsla av att det måste finnas något mer än det vi kan se och mäta? Gud skulle då vara någonting som faktiskt finns, men som vi inte kan förnimma direkt, utan endast genom att känna inför världen och det underverk som han skapat.
Detta kan jag som ateist naturligtvis inte säga emot. Här måste var och en få lov att tolka, formulera och strukturera sina existentiella funderingar hur de vill. Att känna att man tror på "något mer", och att sedan kalla detta "något mer" för gud – ja, varför inte…
Visst finns det en önskan hos många ateister att även kasta sig över detta och försöka motbevisa en sådan känsla. Men det är just då man hamnar i en omöjlig diskussion.
Så om nu tro på gud är någon form av känsla kombinerad med förklaringar på varför man har denna känsla, vad betyder det då att inte tro på gud?
Det skulle kunna betyda att jag inte har känslan, det vill säga att jag inte söker svar utanför det jag ser, kan mäta eller tror att man skulle kunna mäta. Att jag tror att gudatro och andra övernaturliga föreställningar är psykologiska fenomen på vilka förklaringen står att finna inom människan. Att jag känner mig till freds med det lilla jag förstår av fysikens förklaringar av universums uppkomst.
Är detta då en ideologi? Nej, jag tycker inte det. Om jag inte använder gud för att förklara världen omkring mig så står jag där då med alla bör-frågorna. För om jag inte kan se behovet av en gud för att förklara hur allt kan finnas och hänga ihop, då står jag ju utan en solid grund att bygga min moral på. Att jag inte tror att gud skapat världen (och därmed inte ser ett behov av att tro att hon alls finns) leder inte till några svar i värdefrågorna, vare sig åt ena eller andra hållet.
Kristna har däremot en tendens att tro att gud finns, och att därifrån dra slutsatsen att det som står i bibeln är sant (mer eller mindre). Detta leder till en massa åsikter om hur man bör eller inte bör leva sitt liv, och då även hur andra skall leva.
Det är detta jag vänder mig mot, människor som vill påverka andra baserat på att någonting står eller inte står i bibeln. Vi andra, som inte ens tror på gud och definitivt inte tillmäter bibeln något sanningsvärde alls, förväntas då leva efter en regel bara för att det går att tolka en nästan 2000 år gammal text på ett visst sätt.
Det är detta JAG vänder mig mot med religionen. Att man använder sin egen tro för att slå i huvudet på andra.
Att inte tro på gud leder däremot inte till några slutsatser i värdefrågor, utan dessa måste jag finna någon annan stans, och jag måste också argumentera för dem med mina egna argument. Om jag är mot aborter så kan jag inte bara vända mig till en tolkning av något som någon kanske skrev i en bok för tusentals år sedan, utan jag måste försöka förklara hur jag tror att världen skulle bli en bättre plats om vi slutade avsluta oönskade graviditeter. Om jag är mot homoäktenskap så kan jag inte citera Paulus utan jag måste förklara varför det skulle vara så hemskt för mig om andra valde att gifta sig med någon av samma kön.
Jag tror att vi får en bättre debatt i politiska frågor om man lämnar religionen utanför, och det är det jag tycker är essensen i "gud finns nog inte"-kampanjen. Detta är det viktiga.
Om du och jag sedan vill sitta och diskutera den ontologiska eller epistemologiska frågan om guds existens, det är en annan sak. Mindre viktig, men säkert nog så intressant. Men i denna fråga kan vi samexistera och låta var och en bli lycklig i sin världsbild.
Och nu sedan det sista inlägget kommit upp: Jag är inte säker på att jag har mindre stängda ögon än Peter. Jag är nog lite tondöv vad gäller religion, men jag är intresserad av varför diskussionen mellan ateister och teister blir så dålig.
När jag diskuterar politik med en nyliberal så känner jag att vi ganska snabbt förstår vad vi menar och vad vi inte är överens om. Vi diskuterar i samma dimension men har diametralt olika åsikter. Men i diskussionen mellan ateister och teister på dessa sidor så känns det inte så, och det intresserar mig.
Tack för ännu ett bra försök att få teisterna att förstå vad det är att inte tro att det finns en gud.
Vi som inte tror att det finns en gud gör det på samma sätt som vi inte tror att det finns ett spagettimonster i omloppsbana runt jorden. Detta borde vara mycket enkelt att förstå. Ändå förstår uppenbarligen många teister inte detta. Frågan jag ställer mig är varför.
Ateisterna har i inlägg efter inlägg, artikel efter artikel, försökt förklara denna i mitt tycke otroligt lättförståeliga ståndpunkt, och varje gång misslyckas pedagogiken.
Kan det vara så att vi inte förstår vad de troende menar med att de "tror att gud finns"?
Om de menar något annat med "finns" än vad vi gör, så kanske det skulle kunna förklara varför våra geniala metaforer inte biter? Kan det vara att vi bara pratar (skriver) förbi varandra i en icke-dialog?
Jag vet inte. Jag hemfaller lätt åt att tänka att de (=teisterna) inte vill förstå därför att de på ett djupare plan inser det orimliga i det de påstår sig tro, och att en förståelse för ateistiska argument skulle riskera att förstöra deras tro. Men just den positionen omöjliggör en äkta dialog, eftersom den stänger av alla vägar framåt mot ömsesidig förståelse.
Jag försöker därför istället hitta en annan förklaring till varför det skall vara så svårt att få teisterna att förstå ateismen, och jag tänker mig att det kunde börja i att få mig som ateist att förstå teisterna. Men det är svårt, mycket svårt…
*********************
* Svar på kommentar *
*********************
Att tro på gud är att alltså att försöka sätta ett namn och en ram kring en obestämd känsla av att det måste finnas något mer än det vi kan se och mäta? Gud skulle då vara någonting som faktiskt finns, men som vi inte kan förnimma direkt, utan endast genom att känna inför världen och det underverk som han skapat.
Detta kan jag som ateist naturligtvis inte säga emot. Här måste var och en få lov att tolka, formulera och strukturera sina existentiella funderingar hur de vill. Att känna att man tror på "något mer", och att sedan kalla detta "något mer" för gud – ja, varför inte…
Visst finns det en önskan hos många ateister att även kasta sig över detta och försöka motbevisa en sådan känsla. Men det är just då man hamnar i en omöjlig diskussion.
Så om nu tro på gud är någon form av känsla kombinerad med förklaringar på varför man har denna känsla, vad betyder det då att inte tro på gud?
Det skulle kunna betyda att jag inte har känslan, det vill säga att jag inte söker svar utanför det jag ser, kan mäta eller tror att man skulle kunna mäta. Att jag tror att gudatro och andra övernaturliga föreställningar är psykologiska fenomen på vilka förklaringen står att finna inom människan. Att jag känner mig till freds med det lilla jag förstår av fysikens förklaringar av universums uppkomst.
Är detta då en ideologi? Nej, jag tycker inte det. Om jag inte använder gud för att förklara världen omkring mig så står jag där då med alla bör-frågorna. För om jag inte kan se behovet av en gud för att förklara hur allt kan finnas och hänga ihop, då står jag ju utan en solid grund att bygga min moral på. Att jag inte tror att gud skapat världen (och därmed inte ser ett behov av att tro att hon alls finns) leder inte till några svar i värdefrågorna, vare sig åt ena eller andra hållet.
Kristna har däremot en tendens att tro att gud finns, och att därifrån dra slutsatsen att det som står i bibeln är sant (mer eller mindre). Detta leder till en massa åsikter om hur man bör eller inte bör leva sitt liv, och då även hur andra skall leva.
Det är detta jag vänder mig mot, människor som vill påverka andra baserat på att någonting står eller inte står i bibeln. Vi andra, som inte ens tror på gud och definitivt inte tillmäter bibeln något sanningsvärde alls, förväntas då leva efter en regel bara för att det går att tolka en nästan 2000 år gammal text på ett visst sätt.
Det är detta JAG vänder mig mot med religionen. Att man använder sin egen tro för att slå i huvudet på andra.
Att inte tro på gud leder däremot inte till några slutsatser i värdefrågor, utan dessa måste jag finna någon annan stans, och jag måste också argumentera för dem med mina egna argument. Om jag är mot aborter så kan jag inte bara vända mig till en tolkning av något som någon kanske skrev i en bok för tusentals år sedan, utan jag måste försöka förklara hur jag tror att världen skulle bli en bättre plats om vi slutade avsluta oönskade graviditeter. Om jag är mot homoäktenskap så kan jag inte citera Paulus utan jag måste förklara varför det skulle vara så hemskt för mig om andra valde att gifta sig med någon av samma kön.
Jag tror att vi får en bättre debatt i politiska frågor om man lämnar religionen utanför, och det är det jag tycker är essensen i "gud finns nog inte"-kampanjen. Detta är det viktiga.
Om du och jag sedan vill sitta och diskutera den ontologiska eller epistemologiska frågan om guds existens, det är en annan sak. Mindre viktig, men säkert nog så intressant. Men i denna fråga kan vi samexistera och låta var och en bli lycklig i sin världsbild.
Och nu sedan det sista inlägget kommit upp: Jag är inte säker på att jag har mindre stängda ögon än Peter. Jag är nog lite tondöv vad gäller religion, men jag är intresserad av varför diskussionen mellan ateister och teister blir så dålig.
När jag diskuterar politik med en nyliberal så känner jag att vi ganska snabbt förstår vad vi menar och vad vi inte är överens om. Vi diskuterar i samma dimension men har diametralt olika åsikter. Men i diskussionen mellan ateister och teister på dessa sidor så känns det inte så, och det intresserar mig.
måndag 22 juni 2009
måndag 27 april 2009
Reaktion
http://newsmill.se/artikel/2009/04/24/avga-eller-ta-ansvar-hela-oppositionen
Göran bestämde för mycket, ville för mycket. Stort missnöje utbröt, ingen gillade den starka ledaren. Dags för en ny ledarstil. En kvinna måste det vara. MÅSTE det vare. Det skulle ju varit så bra. Anna var den perfekta kandidaten (bortsett då från att hon inte ville...) men det blev ju inte så (för detta gråter jag fortfarande). Margot var ju nästan som Anna. Detta tror jag är en av anledningarna till att hon inte (heller) ville. Hon skulle bara jämföras med den kraftigt idealiserade bilden av hur Anna skulle gjort, och den jämförelsen skulle hämmat henne i varje steg.
Så, det MÅSTE vara en kvinna, och inga kvinnor fanns... de ville hellre vara i Bryssel, ihop med en miljardär, oppositionsborgarråd eller LO-bossar (det har ju gått bra...). Till slut tittade man noga mellan benen på Thomas och Thomas. Kanske... men jodå de var män, båda två. Ja, då får vi väl "välja" den enda som finns kvar att välja på. Hurra för Mona, länge leve den nya ledaren, enhälligt vald. Tjoho.
Eftersom man inte får leda partiet (det gjorde ju Göran och det var ju inte bra) och eftersom man inte kan leda partiet (eftersom man inte har något egentligt mandat att leda med) och eftersom man inte vill leda partiet (det skall ju vara samråd och intern demokrati) så blir det inte lett, och då blir det svårt.
Självklart måste en ledare leda. Lyhört och med stor fingertoppskänsla, men till sist måste ledaren leda, annars får man ha språkrör istället. Att gå ut stort, och sedan gå ut igen med att man ändrat sig, det funkar inte, det skapar inget förtroende. Sorry.
Nu är det ju trots allt så att de hundratusentals människor som Reinfeldt och Borg raserat vardagen för behöver en ny regering. Man kan inte låta bli att rösta på en riktig politik för att man inte gillar Mona (jag gillar Mona, men jag saknar en partiledare). Politik är faktiskt för viktigt för det. Alldeles för viktigt.
Så det gäller att bita ihop. Kanske kan vi som fortfarande är med i partiet hjälpa Mona på något sätt, jag vet inte, jag orkar inte. Jag vill så gärna kunna säga till de som vill lyssna att vi har politiken och kraften att göra det lite bättre. Jag vill tro på det. Jag måste få tro på det för annars vet jag ingenting. Och ändå… Måste tänka på de som lider under en borgerlig politik, måste fortsätta tro att det kan bli bättre…
Göran bestämde för mycket, ville för mycket. Stort missnöje utbröt, ingen gillade den starka ledaren. Dags för en ny ledarstil. En kvinna måste det vara. MÅSTE det vare. Det skulle ju varit så bra. Anna var den perfekta kandidaten (bortsett då från att hon inte ville...) men det blev ju inte så (för detta gråter jag fortfarande). Margot var ju nästan som Anna. Detta tror jag är en av anledningarna till att hon inte (heller) ville. Hon skulle bara jämföras med den kraftigt idealiserade bilden av hur Anna skulle gjort, och den jämförelsen skulle hämmat henne i varje steg.
Så, det MÅSTE vara en kvinna, och inga kvinnor fanns... de ville hellre vara i Bryssel, ihop med en miljardär, oppositionsborgarråd eller LO-bossar (det har ju gått bra...). Till slut tittade man noga mellan benen på Thomas och Thomas. Kanske... men jodå de var män, båda två. Ja, då får vi väl "välja" den enda som finns kvar att välja på. Hurra för Mona, länge leve den nya ledaren, enhälligt vald. Tjoho.
Eftersom man inte får leda partiet (det gjorde ju Göran och det var ju inte bra) och eftersom man inte kan leda partiet (eftersom man inte har något egentligt mandat att leda med) och eftersom man inte vill leda partiet (det skall ju vara samråd och intern demokrati) så blir det inte lett, och då blir det svårt.
Självklart måste en ledare leda. Lyhört och med stor fingertoppskänsla, men till sist måste ledaren leda, annars får man ha språkrör istället. Att gå ut stort, och sedan gå ut igen med att man ändrat sig, det funkar inte, det skapar inget förtroende. Sorry.
Nu är det ju trots allt så att de hundratusentals människor som Reinfeldt och Borg raserat vardagen för behöver en ny regering. Man kan inte låta bli att rösta på en riktig politik för att man inte gillar Mona (jag gillar Mona, men jag saknar en partiledare). Politik är faktiskt för viktigt för det. Alldeles för viktigt.
Så det gäller att bita ihop. Kanske kan vi som fortfarande är med i partiet hjälpa Mona på något sätt, jag vet inte, jag orkar inte. Jag vill så gärna kunna säga till de som vill lyssna att vi har politiken och kraften att göra det lite bättre. Jag vill tro på det. Jag måste få tro på det för annars vet jag ingenting. Och ändå… Måste tänka på de som lider under en borgerlig politik, måste fortsätta tro att det kan bli bättre…
torsdag 9 april 2009
Svårt att debattera gud
http://newsmill.se/artikel/2009/04/08/hellre-bokstavstroende-kristna-forljugna-nytolkningar-av-bibeln
Kan bara återigen konstatera att debatten mellan troende och ateister är debatt där båda sidor konsekvent väljer att lyssna (läsa) det den andre säger (skriver) genom sina egna tolkningsfilter, och därför får oerhört svårt att förstå den andres meddelande. Detta skapar en diskussion som egentligen är två monologer utan mottagare. Diskussionen tycks inte ha något egentligt innehåll eftersom ingendera sida har någon ambition att egentligen bry sig om vad den andre tycker eller tänker.
Jag hamnar själv väldigt lätt i denna fälla när jag försöker diskutera med religiösa (eller nyliberaler, AIKare, standardsystemsförnekare, metoddårar eller vad det nu kan vara). Men även när jag verkligen försöker har jag mycket svårt att förstå vad en troende person menar eftersom jag omöjligen kan förstå hans utgångspunkter. Jag har verkligen försökt förstå hur man med sin intellektuella heder i behåll kan hävda att gud finns men alltid misslyckats. Detta även då jag lyssnar till eller diskuterar med människor vars intellektuella ärlighet jag inte har någon som helst anledning att betvivla.
Antingen hamnar man i ett läge där jag får en känsla av att det den troende menar med "finns" inte omfattar det jag menar. Att Gud finns såtillvida att vi i västvärlden (och på många andra håll) kan relatera till begreppet och att detta begrepp har en innebörd för oss… visst då finns Gud. Men då får ordet Gud agera platshållare åt en samlad moral och etik som man själv får skapa och fylla begreppet med, och då känns det som att Gud är en omväg och att vad vi istället skulle fokusera på är att skaffa oss moderna begrepp genom vilka vi kan fundera kring och förmedla moraliska, etiska och existentiella tankar. En gren i denna diskussion är den där jag säger att jag inte tror att Gud finns och den troende hör att jag inte tycker att det skall finnas någon moral alls, och då kan jag förstå att man blir irriterad.
Eller så får jag en känsla av att personen egentligen "vet" att Gud inte finns, men att man väldigt gärna vill att Gud skall finnas, så gärna att man "väljer" att tro på det. Här blir det genast tvärstopp i diskussionen eftersom denna tro till varje pris måste försvaras och detta genom att alla argument möter en teflonliknande vägran att ta in tankar som skulle kunna hota den ömtåliga gudstron.
Varför diskuterar vi då detta ämne hela tiden. Varför är vi ateister så sugna på att få andra att sluta tro på Gud?
Jag tror att det finns olika typer av ateister likväl som det finns olika typer av Gudstroende. Själv tillhör jag den sortens ateist som gärna pratar med religiösa därför att jag är nyfiken på hur de tänker. Jag drivs här av en längtan att förstå det jag ännu aldrig lyckats förstå, nämligen hur man kan tro på Gud fastän man är en intelligent och modern människa. Däremot vill jag verkligen tro (och jag jobbar hela tiden på det) att jag har respekt för den andres tro, och att jag inte vill förstöra något som fungerar för honom.
Den enda gång då jag verkligen känner att det är viktigt att diskutera tro kontra vetande är när människor vill införa lagar eller regler (eller inte införa lagar och regler) baserat på deras religiösa föreställningar (i mina ögon vanföreställningar). Om någon vill begränsa rätten till abort eller om de vill förhindra homosexuella från att ingå äktenskap, och detta baserat på något som står i bibeln då blir det plötsligt viktigt att ta debatten. Kanske är målet här inte att få den andre att inse att det inte kan finnas en Gud, utan snarare att han skall inse att hans tro inte kan tillåtas förbjuda andra (som har en annan tro) att göra si eller så. I dessa sammanhang blir det viktigt att ta debatten, och i dessa sammanhang kan även jag säker framstå som en ateistisk fanatiker.
Kan bara återigen konstatera att debatten mellan troende och ateister är debatt där båda sidor konsekvent väljer att lyssna (läsa) det den andre säger (skriver) genom sina egna tolkningsfilter, och därför får oerhört svårt att förstå den andres meddelande. Detta skapar en diskussion som egentligen är två monologer utan mottagare. Diskussionen tycks inte ha något egentligt innehåll eftersom ingendera sida har någon ambition att egentligen bry sig om vad den andre tycker eller tänker.
Jag hamnar själv väldigt lätt i denna fälla när jag försöker diskutera med religiösa (eller nyliberaler, AIKare, standardsystemsförnekare, metoddårar eller vad det nu kan vara). Men även när jag verkligen försöker har jag mycket svårt att förstå vad en troende person menar eftersom jag omöjligen kan förstå hans utgångspunkter. Jag har verkligen försökt förstå hur man med sin intellektuella heder i behåll kan hävda att gud finns men alltid misslyckats. Detta även då jag lyssnar till eller diskuterar med människor vars intellektuella ärlighet jag inte har någon som helst anledning att betvivla.
Antingen hamnar man i ett läge där jag får en känsla av att det den troende menar med "finns" inte omfattar det jag menar. Att Gud finns såtillvida att vi i västvärlden (och på många andra håll) kan relatera till begreppet och att detta begrepp har en innebörd för oss… visst då finns Gud. Men då får ordet Gud agera platshållare åt en samlad moral och etik som man själv får skapa och fylla begreppet med, och då känns det som att Gud är en omväg och att vad vi istället skulle fokusera på är att skaffa oss moderna begrepp genom vilka vi kan fundera kring och förmedla moraliska, etiska och existentiella tankar. En gren i denna diskussion är den där jag säger att jag inte tror att Gud finns och den troende hör att jag inte tycker att det skall finnas någon moral alls, och då kan jag förstå att man blir irriterad.
Eller så får jag en känsla av att personen egentligen "vet" att Gud inte finns, men att man väldigt gärna vill att Gud skall finnas, så gärna att man "väljer" att tro på det. Här blir det genast tvärstopp i diskussionen eftersom denna tro till varje pris måste försvaras och detta genom att alla argument möter en teflonliknande vägran att ta in tankar som skulle kunna hota den ömtåliga gudstron.
Varför diskuterar vi då detta ämne hela tiden. Varför är vi ateister så sugna på att få andra att sluta tro på Gud?
Jag tror att det finns olika typer av ateister likväl som det finns olika typer av Gudstroende. Själv tillhör jag den sortens ateist som gärna pratar med religiösa därför att jag är nyfiken på hur de tänker. Jag drivs här av en längtan att förstå det jag ännu aldrig lyckats förstå, nämligen hur man kan tro på Gud fastän man är en intelligent och modern människa. Däremot vill jag verkligen tro (och jag jobbar hela tiden på det) att jag har respekt för den andres tro, och att jag inte vill förstöra något som fungerar för honom.
Den enda gång då jag verkligen känner att det är viktigt att diskutera tro kontra vetande är när människor vill införa lagar eller regler (eller inte införa lagar och regler) baserat på deras religiösa föreställningar (i mina ögon vanföreställningar). Om någon vill begränsa rätten till abort eller om de vill förhindra homosexuella från att ingå äktenskap, och detta baserat på något som står i bibeln då blir det plötsligt viktigt att ta debatten. Kanske är målet här inte att få den andre att inse att det inte kan finnas en Gud, utan snarare att han skall inse att hans tro inte kan tillåtas förbjuda andra (som har en annan tro) att göra si eller så. I dessa sammanhang blir det viktigt att ta debatten, och i dessa sammanhang kan även jag säker framstå som en ateistisk fanatiker.
tisdag 7 april 2009
Go Holmfrid!
http://www.newsmill.se/artikel/2009/04/06/det-ar-det-rodgrona-samarbetet-som-ar-olyckan-inte-vanja
Go Holmfrid!
Synd bara att mittenpartierna (C & FP) lite slutat vara mittenpartier och istället profilerar sig som någon slags "landsbygden mitt i stan blir nyliberalism i folkdräktsskal" respektive "batonger och betygs liberaler kryddat med invandrarkritik".
Men man skall inte ge upp. Ett parlamentariskt läge där (S) är vågmästare kanske kan locka sunda folkpartister och centerpartister till ett fruktsamt mittensamarbete...
Vissa dagar vet jag knappt vad jag vill eller ens om jag vill att (S) skall vinna valet av fruktan för hur pinsamt det kan bli... fan skall vara socialdemokrat i dessa dagar.
***************************************
Kanske är det värsta som finns tappade sugar… man borde kanske skämmas för sin uppgivenhet och istället ta fram Marx, bloda sin tand och gå på nästa arbetarekommunmöte. Kanske är det röd-gröna samarbetet en bra sak. Kanske kommer inte Mona att behöva slå knut på sig själv varje gång hon skall svara på frågan om vilken demokratisyn en framtida regering skall ha och vilka ministerposter de tidigare kommunisterna skall få.
De vänsterpartistiska politiker jag träffat genom åren har i de allra flesta fall varit både förnuftiga och trevliga (det gäller förvisso även för de flesta moderater jag träffat så det kanske är fel måttstock) och i miljöpartiets mer verklighetsförankrade del finner jag mycket av det jag tror kan bli framtidens frågor. Så varför känner jag sådan maggropsskepsis mot (S)+(V)+(MP) samarbete.
Kanske måste man inse att framtiden inte ligger i att ha en partielit som lurar med sig facket och vänstersossarna in i en mittenpolitik med hjälp av fagert tal om fornstora dagar, röda faner och minnet av Erlander och Wigforss… att man inte i evighet kan regera själva på ett underlag av en dryg tredjedel av folket… att en idé inte måste vara dålig för att den inte har sitt ursprung i någon SSU-broilers överbelästa PK-huvud.
Kanske kommer jag att finna kraften att argumentera för en röst på Mona, att med högburet huvud och sliten kavaj gå till röstlokalerna nästa år och demonstrativt bara ta en valsedel från min (S)-märkta partikamrat (vi kommer väl att ha folk att ställa utanför vallokalerna trots medlemsraset…) och att sedan sitta i soffan och mysa när jag ser röstsiffrorna komma in och Mona, Maria, Lars, och Peter sitta i TV-soffan och tacka alla som röstat och alla valarbetare. Kanske, kanske, kanske…
Go Holmfrid!
Synd bara att mittenpartierna (C & FP) lite slutat vara mittenpartier och istället profilerar sig som någon slags "landsbygden mitt i stan blir nyliberalism i folkdräktsskal" respektive "batonger och betygs liberaler kryddat med invandrarkritik".
Men man skall inte ge upp. Ett parlamentariskt läge där (S) är vågmästare kanske kan locka sunda folkpartister och centerpartister till ett fruktsamt mittensamarbete...
Vissa dagar vet jag knappt vad jag vill eller ens om jag vill att (S) skall vinna valet av fruktan för hur pinsamt det kan bli... fan skall vara socialdemokrat i dessa dagar.
***************************************
Kanske är det värsta som finns tappade sugar… man borde kanske skämmas för sin uppgivenhet och istället ta fram Marx, bloda sin tand och gå på nästa arbetarekommunmöte. Kanske är det röd-gröna samarbetet en bra sak. Kanske kommer inte Mona att behöva slå knut på sig själv varje gång hon skall svara på frågan om vilken demokratisyn en framtida regering skall ha och vilka ministerposter de tidigare kommunisterna skall få.
De vänsterpartistiska politiker jag träffat genom åren har i de allra flesta fall varit både förnuftiga och trevliga (det gäller förvisso även för de flesta moderater jag träffat så det kanske är fel måttstock) och i miljöpartiets mer verklighetsförankrade del finner jag mycket av det jag tror kan bli framtidens frågor. Så varför känner jag sådan maggropsskepsis mot (S)+(V)+(MP) samarbete.
Kanske måste man inse att framtiden inte ligger i att ha en partielit som lurar med sig facket och vänstersossarna in i en mittenpolitik med hjälp av fagert tal om fornstora dagar, röda faner och minnet av Erlander och Wigforss… att man inte i evighet kan regera själva på ett underlag av en dryg tredjedel av folket… att en idé inte måste vara dålig för att den inte har sitt ursprung i någon SSU-broilers överbelästa PK-huvud.
Kanske kommer jag att finna kraften att argumentera för en röst på Mona, att med högburet huvud och sliten kavaj gå till röstlokalerna nästa år och demonstrativt bara ta en valsedel från min (S)-märkta partikamrat (vi kommer väl att ha folk att ställa utanför vallokalerna trots medlemsraset…) och att sedan sitta i soffan och mysa när jag ser röstsiffrorna komma in och Mona, Maria, Lars, och Peter sitta i TV-soffan och tacka alla som röstat och alla valarbetare. Kanske, kanske, kanske…
fredag 27 mars 2009
Reaktion
http://newsmill.se/artikel/2009/03/25/revolutionsromantik-eller-masochism-del-2-friheten-att-slippa-valja
Det är inte hundratusentals människor som vill se vänsterpartiet i regeringen utan miljoner. Socialdemokraternas genidrag, att banda ihop sig i en valplattformsdeg med vänsterpartiet, gör ju nämligen att man som väljare i Sverige antingen måste rösta på den lätt (men skickligt) fernissade högern eller på ett regeringsalternativ som vill ge ministertaburetter åt människor som fortfarande inte med säker röst kan säga att de inte är kommunister.
Jag kommer att rösta för att ha kommunister i regeringen. Jag vill ABSOLUT inte ha kommunister i regeringen. Men jag vill ha en rimligt rättvis politik, och jag kan inte låta sjuka och arbetslösa lida för att socialdemokratin (=vi, eftersom jag är partimedlem) saknar stake i denna fråga. Mona gjorde rätt som lanserade ett samarbete med bara miljöpartiet, och hon gjorde fel när hon vek sig för den partiinterna opinionen och släppte in vänsterpartiet i det samarbetet.
Klokt hade i mitt tycke varit att kunna gå till val på en politik man tror på (vilket torde vara fullt möjligt tillsammans med MP), och att sedan låta den parlamentariska situationen få bestämma hur regeringen skulle se ut och på vilket underlag den skulle vila. Jag hade faktiskt varit beredd att gå till omval för att slippa ha människor i regeringen som inte tydligt kan ta avstånd ifrån ordet kommunist, och som inte tydligt kan redogöra för hur demokrati är ett värde i sig, viktigare än till och med vissa rättvisefrågor.
För övrigt är det med stor sorg jag återigen måste konstatera att det parti jag känner sådan aversion mot har den överlägset bästa partiledaren. Lars har fel i mycket och han har missförstått resten, men han är en mycket skicklig partiledare. Kanske för att han säger det han faktiskt menar och menar det han faktiskt säger (även om han har fel). Tänk om Mona kunde lära sig lite av det…
Det är inte hundratusentals människor som vill se vänsterpartiet i regeringen utan miljoner. Socialdemokraternas genidrag, att banda ihop sig i en valplattformsdeg med vänsterpartiet, gör ju nämligen att man som väljare i Sverige antingen måste rösta på den lätt (men skickligt) fernissade högern eller på ett regeringsalternativ som vill ge ministertaburetter åt människor som fortfarande inte med säker röst kan säga att de inte är kommunister.
Jag kommer att rösta för att ha kommunister i regeringen. Jag vill ABSOLUT inte ha kommunister i regeringen. Men jag vill ha en rimligt rättvis politik, och jag kan inte låta sjuka och arbetslösa lida för att socialdemokratin (=vi, eftersom jag är partimedlem) saknar stake i denna fråga. Mona gjorde rätt som lanserade ett samarbete med bara miljöpartiet, och hon gjorde fel när hon vek sig för den partiinterna opinionen och släppte in vänsterpartiet i det samarbetet.
Klokt hade i mitt tycke varit att kunna gå till val på en politik man tror på (vilket torde vara fullt möjligt tillsammans med MP), och att sedan låta den parlamentariska situationen få bestämma hur regeringen skulle se ut och på vilket underlag den skulle vila. Jag hade faktiskt varit beredd att gå till omval för att slippa ha människor i regeringen som inte tydligt kan ta avstånd ifrån ordet kommunist, och som inte tydligt kan redogöra för hur demokrati är ett värde i sig, viktigare än till och med vissa rättvisefrågor.
För övrigt är det med stor sorg jag återigen måste konstatera att det parti jag känner sådan aversion mot har den överlägset bästa partiledaren. Lars har fel i mycket och han har missförstått resten, men han är en mycket skicklig partiledare. Kanske för att han säger det han faktiskt menar och menar det han faktiskt säger (även om han har fel). Tänk om Mona kunde lära sig lite av det…
fredag 6 februari 2009
Hellre då ekologist!
http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/01/ekologismen-och-individualismen
Det här är ett jättebra inlägg därför att det sätter fingret på den allra ömmaste punkten i extremliberalismen. Om vi skall ha ett samhälle där ingen skall tvingas till någonting han inte själv bundit upp sig till i ett frivilligt ingånget avtal, då kan vi inte bedriva miljöpolitik (eller någon annan form av politik heller för den delen). Detta skulle i sin tur kunna leda till att jorden förstörs utan att det för den skulle blir ett problem för liberalen. (Nu vet jag att författaren i detta fall inte tror på växthuseffekten, och då är ju just detta problemet ur världen, men diskussionen är ju intressant rent principiellt.)
Om jag då vill förstöra miljön (inte bara för mig själv utan för alla) så skall ingen ha rätt att hindra mig från att göra detta. Om jag fortsätter förstöra miljön så att alla människor på jorden dör så är det min rätt, och denna rätt att själv bestämma vad jag vill göra med det jag "äger" är viktigare än artens överlevnad.
Den extremliberale kan då välja mellan två ståndpunkter. Antingen slår man fast att rätten att fritt få göra vad man vill och att få sluta vilka avtal man vill är så viktig att konsekvenserna av att benhårt hålla sig till den är viktigare än allt annat, till och med viktigare än människans existens. Eller så väljer man en lite mer konsekvensinriktad väg och försvarar rätten för alla att göra vad de vill med att det skulle leda till önskvärda konsekvenser. I miljöfallet skulle det senare kunna vara att man utgår från att människan är rationell, och det är inte rationellt att förstöra sin egen (och kanske inte heller ens barns) miljö. Därför kommer ett samhälle helt fritt från statligt inflytande att reglera sig självt till att inte förstöra miljön mer än vad som är uthärdligt.
Jag tycker att den första av dessa ståndpunkter är mycket konstig. En eller flera moraliska principer kan aldrig få stå över de konsekvenser de skulle leda till om de implementeras. Här är jag inte överens med extremliberalerna eftersom jag läst många av dessa som anser att konsekvensetik är ointressant och att principer visst är allenarådande som vägvisare. I en sådan diskussion har man antagligen nått punkten där man är genuint oense.
Den andra av ståndpunkterna känns mer rimlig, bortsett ifrån att jag tror att antagandet att fullt implementerad extremliberalism skulle leda till självreglering är helt fel. Jag tror inte att människan är särskilt rationell, utan tvärt om mycket kortsiktig och driven av belöningar i närtid oavsett konsekvenserna på längre sikt. En diskussion enligt dessa linjer landar då i en diskussion om hur människan är funtat psykologiskt.
Naturligtvis anser jag att extremliberalen har fel oavsett bevekelsegrund, men det är väl därför jag inte kallar mig liberal…
Att skaka av sig hela miljöproblematiken med ett cyniskt "då får man väl flytta" är i mina öron helt oförståeligt. Men det är ju vad jag tycker.
Men även med objektivistiska eller andra extremliberala glasögon, innebär det inte ett problem att förstöra det andra "äger"? Om jag äger en oljekälla och en fabrik som behöver elda upp oljan, ger det mig då rätten att försura luften så att en skog som någon annan äger dör, eller att påverka klimatet så att marken någon annan äger läggs under vatten? Borde inte en strikt äganderätt, även i en extremliberal tappning hindra mig från att förstöra det andra äger genom att jag brukar det jag äger på ett oansvarigt sätt. Hur ser objektivisten på detta?
Det här är ett jättebra inlägg därför att det sätter fingret på den allra ömmaste punkten i extremliberalismen. Om vi skall ha ett samhälle där ingen skall tvingas till någonting han inte själv bundit upp sig till i ett frivilligt ingånget avtal, då kan vi inte bedriva miljöpolitik (eller någon annan form av politik heller för den delen). Detta skulle i sin tur kunna leda till att jorden förstörs utan att det för den skulle blir ett problem för liberalen. (Nu vet jag att författaren i detta fall inte tror på växthuseffekten, och då är ju just detta problemet ur världen, men diskussionen är ju intressant rent principiellt.)
Om jag då vill förstöra miljön (inte bara för mig själv utan för alla) så skall ingen ha rätt att hindra mig från att göra detta. Om jag fortsätter förstöra miljön så att alla människor på jorden dör så är det min rätt, och denna rätt att själv bestämma vad jag vill göra med det jag "äger" är viktigare än artens överlevnad.
Den extremliberale kan då välja mellan två ståndpunkter. Antingen slår man fast att rätten att fritt få göra vad man vill och att få sluta vilka avtal man vill är så viktig att konsekvenserna av att benhårt hålla sig till den är viktigare än allt annat, till och med viktigare än människans existens. Eller så väljer man en lite mer konsekvensinriktad väg och försvarar rätten för alla att göra vad de vill med att det skulle leda till önskvärda konsekvenser. I miljöfallet skulle det senare kunna vara att man utgår från att människan är rationell, och det är inte rationellt att förstöra sin egen (och kanske inte heller ens barns) miljö. Därför kommer ett samhälle helt fritt från statligt inflytande att reglera sig självt till att inte förstöra miljön mer än vad som är uthärdligt.
Jag tycker att den första av dessa ståndpunkter är mycket konstig. En eller flera moraliska principer kan aldrig få stå över de konsekvenser de skulle leda till om de implementeras. Här är jag inte överens med extremliberalerna eftersom jag läst många av dessa som anser att konsekvensetik är ointressant och att principer visst är allenarådande som vägvisare. I en sådan diskussion har man antagligen nått punkten där man är genuint oense.
Den andra av ståndpunkterna känns mer rimlig, bortsett ifrån att jag tror att antagandet att fullt implementerad extremliberalism skulle leda till självreglering är helt fel. Jag tror inte att människan är särskilt rationell, utan tvärt om mycket kortsiktig och driven av belöningar i närtid oavsett konsekvenserna på längre sikt. En diskussion enligt dessa linjer landar då i en diskussion om hur människan är funtat psykologiskt.
Naturligtvis anser jag att extremliberalen har fel oavsett bevekelsegrund, men det är väl därför jag inte kallar mig liberal…
Att skaka av sig hela miljöproblematiken med ett cyniskt "då får man väl flytta" är i mina öron helt oförståeligt. Men det är ju vad jag tycker.
Men även med objektivistiska eller andra extremliberala glasögon, innebär det inte ett problem att förstöra det andra "äger"? Om jag äger en oljekälla och en fabrik som behöver elda upp oljan, ger det mig då rätten att försura luften så att en skog som någon annan äger dör, eller att påverka klimatet så att marken någon annan äger läggs under vatten? Borde inte en strikt äganderätt, även i en extremliberal tappning hindra mig från att förstöra det andra äger genom att jag brukar det jag äger på ett oansvarigt sätt. Hur ser objektivisten på detta?
onsdag 28 januari 2009
Att ta ansvar för sin egen moral
http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/26/varfor-skrammer-fritankarna
Det svåra med kommunikation är att varje ord vi använder, varje begrepp vi skickar iväg mot en mottagare bär med sig en massa mening hos mottagaren som sändaren aldrig avsåg. Denna adderade information kan bero på att man medvetet söker missförstå, men oftare på en ärlig misstolkning. Naturligtvis kan man inte lägga ansvaret för detta entydigt hos sändaren eller mottagaren, utan båda har ett ansvar för att kommunikationsprocessen fungerar.
När jag säger att jag har svårt att förstå hur man kan tro på en Gud så hör någon annan att jag har svårt att förstå poängen med att ha värderingar och regler för hur vi skall bete oss mot varandra. Kanske hör han också att jag säger att vi skall avskaffa kärleken till våra medmänniskor. Han tolkar mina ord på detta sätt därför att det i hans värld finns ett så självklart samband mellan Gud och värderingar, mellan Gud ock kärleken till nästan. Naturligtvis blir denna avkodare av mitt budskap orolig över att någon kan anföra sådana idéer, han (precis som jag) tycker att ett samhälle utan samlevnadsregler, medmänsklighet och kärlek till varandra låter väldigt hemskt.
Om jag skickar ett budskap och blir så grovt missförstådd får jag välja mellan att acceptera att jag blir missförstådd, eller så får jag försöka anpassa mitt budskap.
Jag tycker att Humanisternas budskap och Sturmarks sätt att kommunicera det är jättebra. Jag tycker det därför att innehållet är så otroligt klokt (och självklart) men kanske ännu mer eftersom Sturmark oförtrutet orkar repetera samma enkla (och faktiskt ganska harmlösa) budskap om och om igen. Att skicka ut budskapet, bemöta de som missförstår, och att skicka ut budskapet igen och igen. Tillslut måste det gå att få den mest barnatroimpregnerade att förstå.
Humanisterna hatar inte Gud. Humanisterna vill bara att vi som inte förstår poängen med att tro på Gud skall slippa följa regler som grundar sig i andras tro på en gammal bok. Humanisterna vill inte leva utan moral, samlevnadsregler eller kärlek. Humanisterna vill bara diskutera och forma en moral som grundar sig i människornas relation till människorna och till världen. Humanismen tycker inte illa om kärlek. Humanismen ÄR kärlek till människan och mänskligheten, en kärlek till människan för hennes egen skull, inte via en skapare eller en allsmäktig högre varelse.
Att våga ta steget att bli ateist eller ignostiker är mycket häftigare och modigare än att vara religiös. Att ta ansvar för sin egen godhet och sin egen moral. Att våga älska människorna för att de finns, inte för att Gud skapat dem. Det är häftigt. Prova det!
Det svåra med kommunikation är att varje ord vi använder, varje begrepp vi skickar iväg mot en mottagare bär med sig en massa mening hos mottagaren som sändaren aldrig avsåg. Denna adderade information kan bero på att man medvetet söker missförstå, men oftare på en ärlig misstolkning. Naturligtvis kan man inte lägga ansvaret för detta entydigt hos sändaren eller mottagaren, utan båda har ett ansvar för att kommunikationsprocessen fungerar.
När jag säger att jag har svårt att förstå hur man kan tro på en Gud så hör någon annan att jag har svårt att förstå poängen med att ha värderingar och regler för hur vi skall bete oss mot varandra. Kanske hör han också att jag säger att vi skall avskaffa kärleken till våra medmänniskor. Han tolkar mina ord på detta sätt därför att det i hans värld finns ett så självklart samband mellan Gud och värderingar, mellan Gud ock kärleken till nästan. Naturligtvis blir denna avkodare av mitt budskap orolig över att någon kan anföra sådana idéer, han (precis som jag) tycker att ett samhälle utan samlevnadsregler, medmänsklighet och kärlek till varandra låter väldigt hemskt.
Om jag skickar ett budskap och blir så grovt missförstådd får jag välja mellan att acceptera att jag blir missförstådd, eller så får jag försöka anpassa mitt budskap.
Jag tycker att Humanisternas budskap och Sturmarks sätt att kommunicera det är jättebra. Jag tycker det därför att innehållet är så otroligt klokt (och självklart) men kanske ännu mer eftersom Sturmark oförtrutet orkar repetera samma enkla (och faktiskt ganska harmlösa) budskap om och om igen. Att skicka ut budskapet, bemöta de som missförstår, och att skicka ut budskapet igen och igen. Tillslut måste det gå att få den mest barnatroimpregnerade att förstå.
Humanisterna hatar inte Gud. Humanisterna vill bara att vi som inte förstår poängen med att tro på Gud skall slippa följa regler som grundar sig i andras tro på en gammal bok. Humanisterna vill inte leva utan moral, samlevnadsregler eller kärlek. Humanisterna vill bara diskutera och forma en moral som grundar sig i människornas relation till människorna och till världen. Humanismen tycker inte illa om kärlek. Humanismen ÄR kärlek till människan och mänskligheten, en kärlek till människan för hennes egen skull, inte via en skapare eller en allsmäktig högre varelse.
Att våga ta steget att bli ateist eller ignostiker är mycket häftigare och modigare än att vara religiös. Att ta ansvar för sin egen godhet och sin egen moral. Att våga älska människorna för att de finns, inte för att Gud skapat dem. Det är häftigt. Prova det!
torsdag 15 januari 2009
Hellre då alltruist!
http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/10/kapitalismen-versus-altruismen
Som övertygad motståndare till alla former av nyliberalism (och dit får man väl i de breda penseldragens land även räkna Objektivismen) så är det ju underbart att betrakta ett självmål av denna kaliber. Det hade varit en bra sak att låta människor svälta ihjäl i miljoner för det skulle tvinga fram ett kapitalistiskt samhälle i vilket alla skulle fått det bättre – så mycket bättre att det skulle ha motiverat de svältande barnen. Detta är ju precis lika dumt som de kommunistiska argument som ofta bygger på samma logik. Att man sedan i samma text lyckas få det till att det vore bättre om Hitler vunnit kriget gör ju bara det hela ännu vackrare!
Som väl är så har denna typ av extremt dragen nyliberalism egentligen ett inget fäste i svensk politisk debatt varför det kanske inte är så viktigt att vederlägga den. Men jag tror ändå att det är en bra sak att riktiga nyliberaler träder ut i ljuset så att även den mer "vanliga" marknadsliberalismen kan få belysas med hjälp av dess extrema form. Detta kan i bästa fall renodla debatten, och då är denna typ av inlägg välkomna.
Kanske vore det mer värdefullt med ett objektivistiskt angrepp på välfärdsstaten än en pseudo-historisk analys där man lyfter fram en nazistisk krigsseger som en positiv effekt av att låta miljoner ryska barn svälta ihjäl.
*& --------------------------------------------------------------------- *
Misstänkte att du inte skulle tycka om att man lägger objektivismen i nyliberalismlådan. Nyliberalism är kanske lite av en slasketikett som man kan sätta på rätt mycket olika åsikter. Objektivismen som jag förstått den (har köpt och börjat på några Rand-böcker men aldrig orkat igenom) är mer stringent och väldefinierad.
Jag tycker alltid att det är intressant med "extrema" ideologier. Med extrema menar jag då inget normativt, utan bara att man har en uppsättning idéer som man tycker är rätta (vad det nu betyder) och där man sedan utvecklar en syn på hur samhället skall vara organiserat helt utifrån dessa grundläggande principer oavsett vad man skulle kunna tänka sig att det skulle få för konsekvenser. "Om principen är riktig kan konsekvenserna av den inte vederlägga den" tycks vara mottot.
Jag tror att ett ständigt pågående tänkande i dessa "extrema" former är en hälsosam bakgrundsaktivitet även för den mer vardagsnära realpolitiken. Eftersom våra riksdagspartier hävdar sig stå på ideologisk grund kan analysen av extrema ideologier (eller renodlade ideologier) ge mycket näring åt förståelsen av den politik som faktiskt förs, även om denna kan tyckas ligga ganska långt ifrån de renodlade ideologierna.
Vad gäller objektivismen så har jag fortfarande inte förstått om det i denna idéströmning finns en idé om hur man skulle vilja att samhället såg ut om man fick bygga upp det helt efter dessa idéer. Jag förstår det som att man helt vill avskaffa välfärdssamhället, och mina tankar går då snabbt till Nozick (därav sammanblandningen med nyliberalismen) men det kanske mest beror på att jag inte vet hur objektivismen tänker sig ett samhälle skapat för de individer vi har i Sverige idag.
Så, Henrik, kanske ett inlägg om hur ett objektivistiskt samhälle skulle kunna vara möjligt? Eller ett inlägg om varför en ideologi inte behöver innehålla en sådan utopi?
Som övertygad motståndare till alla former av nyliberalism (och dit får man väl i de breda penseldragens land även räkna Objektivismen) så är det ju underbart att betrakta ett självmål av denna kaliber. Det hade varit en bra sak att låta människor svälta ihjäl i miljoner för det skulle tvinga fram ett kapitalistiskt samhälle i vilket alla skulle fått det bättre – så mycket bättre att det skulle ha motiverat de svältande barnen. Detta är ju precis lika dumt som de kommunistiska argument som ofta bygger på samma logik. Att man sedan i samma text lyckas få det till att det vore bättre om Hitler vunnit kriget gör ju bara det hela ännu vackrare!
Som väl är så har denna typ av extremt dragen nyliberalism egentligen ett inget fäste i svensk politisk debatt varför det kanske inte är så viktigt att vederlägga den. Men jag tror ändå att det är en bra sak att riktiga nyliberaler träder ut i ljuset så att även den mer "vanliga" marknadsliberalismen kan få belysas med hjälp av dess extrema form. Detta kan i bästa fall renodla debatten, och då är denna typ av inlägg välkomna.
Kanske vore det mer värdefullt med ett objektivistiskt angrepp på välfärdsstaten än en pseudo-historisk analys där man lyfter fram en nazistisk krigsseger som en positiv effekt av att låta miljoner ryska barn svälta ihjäl.
*& --------------------------------------------------------------------- *
Misstänkte att du inte skulle tycka om att man lägger objektivismen i nyliberalismlådan. Nyliberalism är kanske lite av en slasketikett som man kan sätta på rätt mycket olika åsikter. Objektivismen som jag förstått den (har köpt och börjat på några Rand-böcker men aldrig orkat igenom) är mer stringent och väldefinierad.
Jag tycker alltid att det är intressant med "extrema" ideologier. Med extrema menar jag då inget normativt, utan bara att man har en uppsättning idéer som man tycker är rätta (vad det nu betyder) och där man sedan utvecklar en syn på hur samhället skall vara organiserat helt utifrån dessa grundläggande principer oavsett vad man skulle kunna tänka sig att det skulle få för konsekvenser. "Om principen är riktig kan konsekvenserna av den inte vederlägga den" tycks vara mottot.
Jag tror att ett ständigt pågående tänkande i dessa "extrema" former är en hälsosam bakgrundsaktivitet även för den mer vardagsnära realpolitiken. Eftersom våra riksdagspartier hävdar sig stå på ideologisk grund kan analysen av extrema ideologier (eller renodlade ideologier) ge mycket näring åt förståelsen av den politik som faktiskt förs, även om denna kan tyckas ligga ganska långt ifrån de renodlade ideologierna.
Vad gäller objektivismen så har jag fortfarande inte förstått om det i denna idéströmning finns en idé om hur man skulle vilja att samhället såg ut om man fick bygga upp det helt efter dessa idéer. Jag förstår det som att man helt vill avskaffa välfärdssamhället, och mina tankar går då snabbt till Nozick (därav sammanblandningen med nyliberalismen) men det kanske mest beror på att jag inte vet hur objektivismen tänker sig ett samhälle skapat för de individer vi har i Sverige idag.
Så, Henrik, kanske ett inlägg om hur ett objektivistiskt samhälle skulle kunna vara möjligt? Eller ett inlägg om varför en ideologi inte behöver innehålla en sådan utopi?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
