onsdag 16 februari 2011

Allt är inte strukturernas fel

Reaktion på debatten om Paulina Neudings kolumn i SvD.

Jag är inte liberal, eller, jag är ju för allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, mötesfrihet, rätten att organisera sig, religionsfrihet, parlamentarism, republik, homosexuellas lika rättigheter, lika formella rättigheter oavsett vem man är osv, så ganska mycket av det liberala arvet har jag ju som de flesta anammat.

Men i ekonomisk mening är jag inte liberal. Eller, jag är ju för en marknadsekonomi där man har rätt att göra om sina idéer till affärsidéer och sina affärsidéer till företag. Jag är för att man skall ha rätten att sluta anställningsavtal med arbetskraft och att man sedan skall ha rätten att tillgodogöra sig mervärdet av deras arbete. Jag är för att man skall få sluta avtal med andra friska, vuxna människor, och att dessa avtal sedan i princip skall hållas.

På dessa sätt är jag (och en överväldigande majoritet av alla svenskar) liberal.

Men jag blir varm av ilska när jag läser texter av eller lyssnar till de som kallar sig liberaler. Jag tycker att de gör världen allt för enkel för sig, och jag kan inte komma på andra skäl till detta än att de vill rättfärdiga ett dagisbeteende som går ut på att man roffar åt sig så mycket man kan och sedan kallar det ”sitt”. I det avseendet är jag närmast anti-liberal. Jag tror inte att utfallet av människors fria val och fritt ingångna avtal kan användas som en utgångspunkt för att definiera ”rättvisa”. Människor påverkas i allt för hög grad av strukturella (och individuella) faktorer för att det skall vara rimligt att fullt ut låta dem ta ansvar (det vill säga ta konsekvenserna) av sina val. På samma sätt kan man inte hävda en absolut rätt till utfallet av ens val om man hamnat på den vinnande sidan av livets lotteri. Även framgång har strukturella och individuella faktorer, som inte har med flit eller ansvarstagande att göra. Det vore därför orimligt att ge någon 100%-ig moralisk rätt till något de till stora delar tilldelats genom ren tur. (Man skall få behålla mycket av det man roffar åt sig, men man har ingen moralisk rätt till det och vi har därför alla tillsammans, under demokratiska former, all rätt att bestämma hur mycket var och en skall lämna ifrån sig i form av skatt).

Denna i grunden anti-liberala hållning hindrar mig dock inte från att tycka att Paulinas text är ganska rimlig. Visst, man kan läsa den som nyliberalt snömos, som en människorföraktande, kallsint och cynisk text. Men då läser man in väldigt mycket mellan raderna.

Jag läser Paulinas text ungefär såhär: ”Det har påståtts att allt våld och all skadegörelse i Rosengård är statens fel, och att de som begår dessa lagvidriga (och omoraliska) handlingar inte har ansvar för sitt eget handlande. Jag tycker inte att detta stämmer. Jag tycker att staten gör ganska mycket för människorna i Rosengård.”

Det står inte ens i texten att individen har ett personligt ansvar för sin situation, det står inte ens att man väljer om man skall kasta sten på polisen eller inte. Jag tycker att artikeln kunde gått mycket längre utan att bli det minsta nyliberal.

Rimligtvis måste man väl kunna säga att det är fel att kasta sten på demokratiskt styrda poliser i Sverige utan att för den sakens skull vara varken rasist eller nyliberal. Jag tycker till exempel att det är fel, och jag är varken främlingsfientlig eller nyliberal.

Jag kan förstå att det finns strukturella förklaringar till varför ungdomar i vissa förorter väljer att bete sig som de gör. Jag tycker att polisen alltid skall vara den moraliskare parten i alla konflikter, och det är därför alltid förkastligt när polisen trakasserar, utövar mer våld än nöden kräver, eller skyddar rötägg i en missriktad kåranda. Men inga sådana förklaringar kan ta bort den individuella komponenten av ansvaret hos de som kastar sten (eller vad man nu gör).

Man kan visst komma till ett läge där det är moraliskt försvarbart att utöva våld, till och med mot polisen. Att resa sig mot ett totalitärt förtryck är en rättighet, men att kasta sten mot poliser i Sverige år 2009 är det inte.

torsdag 10 februari 2011

Jag hoppas att det blir Gustav Fridolin.

Ny partiledare skall väljas i flera partier, och det kan ju vara spännande det också. I miljöpartiets fall handlar det inte om en partiledare, utan om två språkrör, men funktionen är ju ganska lik.

Jag hörde Gustav Fridolin på radion igår, och jag måste erkänna att jag blev ganska imponerad. Jag har låtit min avundsjuka mot ”unga människor som lyckas” stå i vägen för att lyssna på honom tidigare, men nu gjorde han intryck på mig som en mycket klok person med genomtänkta idéer. (Antagligen ett ålderstecken att unga framgångsrika människor inte längre bekommer mig.)

Hans utläggningar om offentlig sektor och om ett samhälle som måste hållas ihop fick mig att leka med idén att vi skulle kidnappa honom som partiledare (vi har ju vår kongress innan MP). Men så tänkte jag på att vi ju behöver miljöpartiet som bästa kompis i många, långa år framåt, och då vore det ju toppen med en så klok och välfärdskramande person som språkrör där. Dessutom skulle en så idealistisk och klartänkt person stöta sig med alltför stora delar av vårt, ofta lite pragmatiskare och trögare, parti.

Så; Heja Gustav!

Samtidigt passar jag på att heja lite på att någon som aldrig gillat DDR blir partiledare för vänsterpartiet, att en trygg gammal ”riktig” centerpartist tar över efter tokliberala-Maud, och att socialliberalerna gör uppror i folkpartiet och skickar major Björklund till polishögskolan där han kan undervisa i batongteknik.

Mest av allt hoppas jag att kongressen om sju veckor väljer en bra ledare för socialdemokraterna. Vi behöver en bra partiledare, en bra partistyrelse och kloka partimedlemmar. Vi behöver en bra politik som vi kan paketera på ett bra sätt så att vi kan vinna valet 2014. Den här regeringen MÅSTE BORT, och det kan inte ske snabbt nog.

Läs även andra bloggares åsikter om miljöpartiet och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

tisdag 8 februari 2011

Liberalismen gör det enkelt för sig

Kommenterat på www.newsmill.se.

Jag får börja med att torka en tår ur ögat, en tår för alla de som sitter hemma och längtar efter att få ta ansvar för sina liv, men som hindras av sossarnas politik. För visst är det klåfingriga politiker som gör att människor envisas med att vara sjuka. Visst är det formella hinder som gör att kvinnor systematiskt värderas lägre på arbetsmarknaden. Visst är det aktiva politiska åtgärder som gör att människor envisas med att vara lågutbildade.

Att vara liberal är så enkelt. Den som inte har ett jobb saknar viljan att jobba för tillräckligt lite pengar. Det enda individen behöver är frihet från en klåfingrig stat, då kommer allting att lösa sig. Barn från trassliga bakgrunder kommer att kasta sig över skolböckerna, invandrare med dåliga språkkunskaper kommer plötsligt att lära sig svenska så att de kan få ett jobb men anständig lön och rimliga villkor, sjuka kommer att sluta att känna efter så förbannat och masa sig till arbetsförmedlingen, allt gott kommer att hända om bara politiken slutar sätta upp hinder för den jäsande lust till eget ansvar som välfärdssamhället kväver.

Varför är det så svårt att förstå att liberalismen grundar sig på det felaktiga antagandet att människor sitter hemma och gör välinformerade, långsiktiga och rationella val dagarna i ända?

Socialismen har fel när den tror att människor inte drivs av möjligheterna att förbättra sin egen situation. Men lika fel har liberalismen när den utgår ifrån en modell av människan som en rationell beslutsmaskin. Sanningen är betydligt jobbigare. Människor behöver frihet att kunna lyckas, men människor behöver också en hjälpande hand när de snubblar på vägen. Människor behöver ha rätten att få välja, men de behöver också hjälp med vissa av livets viktigaste val. Konkurrens skapar drivkraft, engagemang, innovation och flexibilitet. Men på många av livets områden behöver vi trygghet snarare än konkurrens, en fungerande välfärd snarare än valfrihet.

Det finns mycket få friheter jag kan få som inte innebär att någon annan berövas en annan frihet. Det är inte så enkelt att livet kryllar av friheter jag kan få som inte begränsar någon annans frihet på ett eller annat sätt. Liberalismen gör världen enkel på ett sätt som den som inte orkar göra rätt val vid varje vägskäl tillslut kommer att bli ett offer för.

Liberalismen har givit människorna massor av goda gåvor, mer kanske än någon annan ideologi, men som modell för hur vi fördelar den välfärd vi gemensamt skapar räcker den inte som facit. Det blir fel, och det blir omänskligt (hur mycket människokärlek man än drivs av).

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

torsdag 3 februari 2011

Var är socialliberalerna?

”Kan man inte få ett jobb med en rimlig lön, jag då får man väl ta ett med en orimligt låg lön. Det finns alltid jobb för den som är beredd att förnedra sig tillräckligt mycket för tillräckligt lite pengar.”

Detta tycks vara regeringens politik i ett nötskal, den kallas visst arbetslinjen .

Är detta folkpartistisk politik? Är man som socialliberal nöjd om alla har haft chansen att välja rätt skola, att där sköta sig så att man får bra betyg så att man sedan kan få ett bra jobb med en rimlig lön? Räcker detta för att socialliberalen skall kunna sova gott om natten.

”Alla fick chansen, och om vissa väljer att komma från en trasig bakgrund eller att inte kunna språket eller att av andra skäl inte ha kraft och ork att sköta skolan under tonåren, då är det inte mitt problem. Det samma gäller om man senare i livet envisas med att inte vara anställningsbar, om man har osmaken att vara sjuk eller om man tycker att det är viktigt att ha ett konstigt namn.”

Är det major Björklund som är alla tings måttstock här? Är det så att bara för att han kunde ta sig samman och prestera någorlunda i skolan, sin arbetarbakgrund till trots, så kan alla det, och därmed finns det inga problem med en underbetald underklass som inte kan leva på sin lön? Är det så att om vissa lyckas så kan alla, och då är barnfattigdomen inget problem?

Var finns socialliberalismen? Var finns värmen och insikten om att olika människor har olika förutsättningar i livet? Var finns omsorgen om de som faller och behöver en utsträckt hand?

Hur kan folkpartiet sitta i en regering som så enögt sparkar på de som ligger? Hur kan folkpartiets medlemmar stå ut med att ha en partiledare som aktivt kämpar för att skapa en skola för vissa, för de som har förutsättning att vara skötsamma och välkammade, en skola som skiter fullständigt i de som har det lite motigt under skolåren, och som därför inte har kraft att ta sig i kragen och prestera?

Kanske borde jag som socialdemokrat vara glad för att det inte längre finns ett socialliberalt parti i alliansen. Kanske är det just det utrymme som socialdemokratin kommer att behöva när vi tagit oss samman, valt en ledare och skaffat oss en politik.

Men ändå sörjer jag. Efter valet -94 hade jag höga förhoppningar på en S-FP regering. Så sent som inför det senaste valet lekte jag med tanken på en mittenregering . Jag tror på mittenpartiernas möjligheter att hitta rätt i den svåra balansgången mellan den onda och cyniska marknadsliberalismen och den passiviserande och stelbenta socialismen. Jag tror på socialdemokrati, och jag tror att denna kan hitta en god vän i socialliberalismen. Insikten om att socialismen inte kan fungera fullt ut i allians med insikten om att kapitalism och liberalism inte kan fungera fullt ut. Det kan bli riktigt bra det.

Därför sörjer jag folkpartiets utveckling mot ett känslokallt batongparti, och jag tror att många folkpartister sörjer med mig.

Men liksom jag hoppas på mitt eget partis möjligheter att resa sig som en eldfågel ur askan så måste jag vara hoppfull när det gäller utvecklingen i de partier vi kommer att behöva ha omkring oss. Vi kommer aldrig att samla 50% av väljarna under en partibeteckning, och därför behöver vi ett klokt socialliberalt parti något högerut, vi behöver ett grönt parti åt miljöhållet till och vi behöver ett fräscht demokratiskt vänsterparti något till vänster. Vi behöver alla goda krafter vi kan hitta, och helst så många samarbetsfäiga partier att vi kan välja partner beroende på dans (liksom de har möjligheten att välja bort oss).

Just nu ser det mörkt ut i folkpartiet. Centern nämner jag inte annat än i denna mening eftersom de gått för långt åt vilket håll de nu gått. Miljöpartiet kan gå en spännande framtid till mötes, så där finns det all anledning till optimism. Vänsterpartiet kanske kan hitta en väg ut ur DDR-kramandet om man blir av med kommunisterna i ledningen så även där finns en ljusning. Feministiskt Initiativ… ja vem vet, jag hoppas men undrar.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.