Jag ville skriva något klokt om Syrien

Jag ville så gärna skriva något om hur fruktansvärt hemskt det är, det som händer i Syrien. Jag ville skriva något insiktsfullt om människorna i Homs, eller om paralleller och skillnader med och mot det som hände i Libyen. Jag ville få in en vardagscynism om att västvärlden bara intresserar sig när det finns olja inblandat, eller om att Ryssland och Kina bara åter väst blanda sig i andra länders inre angelägenheter när det fyller syften för dem själva.
Jag ville kunna. Jag ville så gärna vara klok och påläst.

Men det kan jag inte, och det är jag inte. Jag vet i stort sett ingenting om det som händer i Syrien. Jag vet att en regim, i syfte att rädda sig själv, mördar sin egen befolkning med artillerigranater. Jag vet att man terrorbombar och urskiljningslöst dödar män, kvinnor och barn, helt oskyldiga civila. Jag vet att vägen till fria och öppna val i Syrien verkar lång om ens existerande.

Men detaljerna känner jag inte. Jag har ju inte tid. Jag har mina problem att tänka på. En bil som inte fungerar, vilken videokamera jag skall köpa, vad vi skall ha med oss till fjällen, vilken present jag skall köpa till sonens kompis födelsedagskalas. Jag har ju mina problem att tänka på.

Dessutom blir jag bara ledsen av att läsa om, och ännu mer så av att se bilderna från, Syrien. Jag kan ju ändå inte göra någonting för att hjälpa dem.

Eller kan vi det? Vad kan det svenska folket göra för att skomakare och vårdbiträden i Syrien skall få ett bättre liv? Jag vet faktiskt inte, men jag tror kanske ändå att även de mest hårdhudade och vidrigaste av regimer tar intryck av att resten av världen ser och hör. Att få verka ostörda är diktaturernas dröm, och genom att läsa och titta tar vi ifrån dem den möjligheten. Genom att tycka illa om de som förtrycker, så stöder vi de som gör motstånd något lite, lite, lite. Det är inte det som fäller avgörandet, men det är mer än ingenting.

Att kränka genom att vara snäll

Det var någonting i scenen som berörde mig mycket illa. Två snälla och väluppfostrade människor som bara försökte göra det de tyckte var rätt. Ändå fanns det något som skavde i mig så att jag fick ta en omväg och ändra min invanda Maxi-runt-rutt.

Jag var ledig idag och firade det med att åka till Maxi och lunchhandla. Jag gick runt där med min jättevagn (glömmer alltid att de svarta är enorma) och försökte komma på vad vi behövde. Mellan de amerikanska produkterna och osten stod två medelålders kvinnor och skickade en liten bok fram och tillbaka mellan sig.

Den ena kvinnan var av utländskt, antagligen latinamerikanskt, ursprung, och den andra var av det blonda håret att döma så skandinavisk man kan vara. Den ena kvinnan hade tydligen inte så mycket pengar, för hon hade inte råd att köpa den lilla kokboken.

Den andra kvinnan hade av klädsel, väska och glasögon utan problem råd att köpa den lilla kokboken, och det ville hon nu göra. Hon ville köpa boken, som för henne inte kostade någonting, och hon ville ge den till den andra kvinnan som verkligen ville ha den men som inte hade råd att prioritera den i dagens inköp.

Jag har så klart ingen aning om vilken relation dessa båda kvinnor hade till varandra. Jag vet egentligen ingenting om situationen. Ändå utspelade den sig i mitt huvud och i min mage långt efter det att jag skyndat förbi dem, fyllt min jättevagn, checkat ut i självscanningen, köpt semlor och lunchkorv, ätit korven, packat bilen och kört hem.

För mig kändes det som att en av dessa kvinnor till slut kände sig tvungen att sälja sin stolthet för en kokbok. Kanske var det inte så i just det här fallet. Men jag tänker på detta ibland när jag av nåd skänker pengar till Stadsmissionen eller då politiker med vällagt hår tycker att man skall ha avdragsrätt för det man av godhet ger de som behöver.

Jag vill inte leva i ett samhälle där vi skall ge varandra saker av godhet och där vi skall tvingas ta emot dem med mössan i hand. Jag vill att alla skall ha råd att med högburet huvud köpa sin egen kokbok för pengar de har en självklar rätt till.

Min farfar brukade alltid säga att högern har aldrig varit snål med sina pengar, bara den som tar emot dem har vett att vara tacksam och veta varifrån pengarna kommer. Jag tycker att inte att utjämning skall vara allmosebaserat, det skall vara lagstiftat och baserat på en rättighet alla har till en dräglig tillvaro oavsett vilka kort man blivit tilldelade i spelets början. (Dessutom tror jag att högern ÄR ganska snåla med sina pengar, men att den lilla del de kan tänka sig att avstå för att rädda en söt hund eller en söt uteliggare skall ges till någon som har vett att visa sin underlägsenhet.)

Spelade det någon roll att den första kvinnan hade en brytning och svart hår? Nej, egentligen inte, och kanske borde jag ta bort den delen av berättelsen. Men det var så det var, och kanske spelade det ändå en viss roll.

Läs även andra bloggares åsikter om välgörenhet och allmosor.

Läs andras kloka tankar på netroots.

Överklassafari och klasshat

Tar avstamp i gårdagens DN och Peter Wolodarskis söndagskrönika. Jag tror, liksom Wolodarski, att det kan vara farligt att bygga upp ett vi och dom tänkande mellan grupper (vare sig det är religiösa, etniska, socioekonomiska, eller geografiska grupper). Men jag tror inte heller på att släta över faktiska konflikter i samhället med en lätt överlägsen ”nu-skall-vi-inte-bråka”-mentalitet som egentligen bara syftar till att hålla förfördelade grupper omedvetna om att de är just förfördelade i det ekonomiska system vi har.

Måhända är klasskamp ett förlegat begrepp, men det rymmer ett perspektiv på samhället som alltjämt är aktuellt och viktigt. Om vi slutar att se de strukturer som gör ”den fattiga så fattig och den rika så förbannat rik”, så försvinner sakta drivkraften att göra någonting åt den typen av obalanser (och om man så vill orättvisor), och det gynnar bara de som redan har, och på lång sikt gynnar det ingen alls.

Socialdemokratin valde tidigt en reformistisk väg som syftade till att förhandla med, och styra kapitalet genom demokratiskt beslutade lagar. Men denna väg hade, tror jag, inte varit framkomlig om det inte i bakgrunden funnits ett hot om en väpnad revolution under kommunistisk flagg. Det var arbetarklassens klassmedvetande som tvingade borgerligheten att gå med på de demokratiska reformer som sedan gav socialdemokratin möjligheten att bedriva omformandet av samhället med demokratiska och reformistiska metoder.

På samma sätt tror jag att det är idag. Om inte de som misshandlas av rådande ordning gör sig obekväma och skaffar sig ett medvetande om sin egen situation så kommer trycket på förändring att försvinna och då blir det aldrig bättre. Tvåtredjedelssamhället innebär att den demokratiska majoriteten kan kosta på sig att strunta i den sista marginaliserade tredjedelen. Denna måste då ta sig rätten att vara obekväm för att få någon del av den rätt de borde ha. Det måste vara obekvämt för de som har jobb, bostadsrätter, villor och bilar att fortsätta försöka ignorera de som inte får vara med.

Med detta sagt så måste även vänstern (eller åtminstone socialdemokraterna) lära sig acceptera det faktum att möjligheten att lyckas med att nå ekonomisk välfärd faktisk är en drivkraft i samhället som på olika sätt kommer alla till dels. Så länge man är med och bidrar solidarisk till ett fungerande välfärdssamhälle så måste det vara okej att bo på solsidan, att ha en fin båt och att köra dyra bilar. Vi skall vara glada för att vi lever i ett land där det går att bli rik, men vi skall vara noga med att de som tjänar mer också skall bidra mer för att alla skall kunna få en chans till.

Självklart skall vi inte kasta ägg på varandra eller lära oss att hata varandra. Vi skall respektera de som har en hög lön lika väl som vi skall behandla dem med respekt som ibland behöver en hjälpande hand. Alla behövs, och skulle någon av någon anledning inte behövas så skall de ändå få komma med, och då skall de få alla chanser att skaffa den utbildning eller vad de behöver för att kunna vara med och behövas.

Men tills det är en självklarhet att alla bidrar efter förmåga och får efter behov så behöver de förfördelade hela tiden göra sig påminda och visa att de inte går med på att bli behandlade hur som helst. Och då kan ett spektakel som en överklassafari fylla en funktion. Kan den dessutom blotta det förakt för svaghet och utanförskap som tycks finnas hos en del av våra borgerliga politiker så har den ju fyllt en funktion bara med det.

Läs för all del även Approximationer och Anybodys-place.

Läs även andra bloggares åsikter om klasshat och överklassafari.

Läs andras kloka tankar på netroots.